Efter det att jag hade gjort mitt korta besök på konstmässan fortsatte jag till Stockholm. Där blev det en konstrond. På spaning efter samtiden i konsten, ett ganska enkelt koncept.
På Waldemarsudde såg jag utställningen om salongsmåleriet och Julius Kronberg. Tja, Jaktnymfen är ingen stor upplevelse bortsett från tekniken. Emellertid är det inte svårt att se hur arrangörerna har försäkrat sig om samtidsperspektivets angelägna frågor:
”I höstens första utställning lyfts det svenska salongsmåleriet fram och då med frågeställningar av relevans för vår tid inriktade på bl.a. genus, etnicitet och uppfattningar om god konst.” Detta kunde man sedda bygga vidare i en kommentar till Hugo Birgers De landsflyktiga: ”De stereotypa och rasistiska värderingar som Birger ger uttryck för var tyvärr normen då. En vändpunkt och början till förändring i västerländska attityder kom först 1978 då Edward Said publicerade boken Orientalism.”
Hur är det då på Thielska som visar målningar av Carl Kylberg? Lite tunnare, men dock: ”Med färgens hjälp strävar konstnären bortom dukens yta och kan även utmana vår egen tids fixering vid yta och konsumtion.”
På Magasin 3 var det enklare, Tony Ousler var huvudobjektet och han får sägas vara en modern klassiker med tyngdpunkt i 1990-talet. Men han är fortfarande med i leken: ”Med projektioner, ljud och skulptur iscensätter han teman som sändning och mottagning, närvaron av teknologi i det dagliga livet och i förlängningen mediets sociala och fysiska påverkan.” ”Sedan en tid tillbaka har Oursler fokus på den allt större spridningen av dataspårning och övervakningsprogram, med särskilt intresse för ansiktsigenkänning.”
Absolut samtid fanns också att tillgå. På Moderna pågår The New Human som förs fram med följande djupsinnighet:
”Utställningen rör sig mellan det komiskt absurda och djupt allvarliga, och på ett liknande sätt tycks människan balansera på gränsen mellan undergång och formandet av något nytt.”
Men det är klart att den utställningen är väl värd att se. Jag är lite förtjust i superstjärnan Hito Steyerls video How Not to Be Seen: A Fucking Didactic Educational.MOV File. Den är tämligen välkänd och några år gammal. Man kan se den här. ”How to disappear”. Genuint konstnärligt grepp med utgångspunkt från en asfalterad måltavla för test av flygplanskameror.
Så Bonniers konsthalls stora satsning Insomna ”kretsar kring sömnlöshet som kulturellt symptom”. Budskapet är att sömnen är en social konstruktion, vilket, får jag bestämt invända, endast delvis kan vara korrekt. Videodominansen är påtaglig men den rörliga bilden är vår tids uttryck: Det måste röra sig. Ett huvudnummer är Carsten Höllers rörliga sängar som det går att boka för en sovnatt till det facila priset av 4.600 kronor. Den sortens relationella historier har sett sina bästa dagar särskilt som det här var en gammal repris. Men dock, det är en högst relevant utställning genomförd på bästa sätt. Det sovande och drömmande tillståndet har då och då trendat till sig i konsthistorien, bland annat kring förra sekelskiftet och i surrealismen. Men då handlade det om den poetiska estetiken. Den är numera en bisak som ändå får sägas vara huvudsak även om den flankeras av den aktualiserande diskursen.
Slutligen hann jag med Kulturhusets utställning, Patti Smiths ”Eighteen stations”. En fotoutställning som består av små bilder från hennes resor och vistelseorter. Jag hade turen att stöta på Patti Smith när jag var där. Hon gick generöst runt med mig i utställning och berättade om sina bilder. Det blev ett intressant samtal. Orsaken till att bilderna är små beror på den speciella polariodtekniken, förstoringar förändrar bilden, oftast till dess nackdel.
Patti Smiths utställning var den enda som inte behövde någon samtidsuppdatering från arrangörerna. Patti Smith står ännu för sig själv.
Julius Kronberg: Jaktnymf
Installation av Tony Oursler
