Årets Nobelpris har gett upphov till åtskilliga åsikter. Rätt eller fel, dåligt eller bra?
Det kan ju vara så att Svenska Akademien ville haka på i tiden, lämna sin dammomhöljda kammare för en färd ut i medier världen över och inte minst i sociala medier. Ett enkelt sätt att överraska alla och få igång löpelden visade sig vara Bob Dylan. Alla andra lösningar skulle inte ha blivit något annat än ”det vanliga”. Hade man valt en kvinnlig författare hade det varit rättrådigt men inte helt och hållet. Hade man inte gjort det hade det varit fel, men inte helt och hållet. Hade man tagit en afrikansk författare etc. Inte heller var man tydligen pigg på att gå den elitistiska vägen: en föga känd och känslig poet från något avlägset land.
Strängt taget är det konstbegreppet som spökar i fallet Dylan. Nobelpriset är, med några få äldre undantag, ett pris i konstlitteratur. Den linje man följer är den seriösa kanon upprättad av västvärlden och till vilken alla länder kan ansluta sig vilket också har skett. Precis som i konsten fast det har gått snabbare i litteraturen. Dess litterära kanon är välkänd och den är också den naturliga referensramen för författarna. Dess dominerande produkt är romanen och, fast i mycket mindre utsträckning, dikten. Dramatiken och teatern hör också hit men är långt mindre framträdande. Bob Dylan ingår inte i den världen och han räknas inte heller som en av de verkligt stora poeterna i världslitteraturen. Hans tillhörighet är den seriösa populärkulturen.
Inget hindrar Svenska Akademien att göra en djärv ”cross-over” och markera att även den seriösa popkulturen bör uppmärksammas. Men det får då sägas vara en avvikande hållning i den litterära världen. Att Dylan skapar betydelsefull litteratur behöver man inte betvivla men frågan är hur hans kvalitetsnivå uppfattas av den litterära världen. Svårigheten som kan ge upphov till missförstånd är att det är en tvådelad betygssättning, dels som sjungande poet i den seriösa populärkulturen, dels generellt i den litterära världen. Det är nog ingen större tvekan om hur man gör bedömningarna i dessa kategorier. Men det är lätt att blanda samman inte minst genom bedömarens entusiasm.
Jag har svårt att tro att Svenska Akademien vill ta språnget att öppna det litterära fältet på vid gavel. Det finns inga fördelar med det, det rör sig om olika genrer och olika utgångspunkter även om de har en hel del gemensamt. Men bortsett från att Akademien fick fart på föreställning skulle det kunna leda till en diskussion om vad som är konstlitteratur.
Klart bra val, Bob är ett år yngre än jag och var en självklar ledstjärna (ofta tillsammans med Joan Baez) för en sökande yngling.
Men en sak tycker jag utmärker hans musik: De flesta låtarna har gjorts bättre av någon annan. Eller vad tycker världens bästa debattforum? Min favorit är Marlene Dietrich’s version av ”Blowin’ in the wind”.
Letade på nätet och det var nog den här versionen som kändes som ett knytnävsslag i magen: https://www.youtube.com/watch?v=rlVKEMMOBjs
Lättvindigt att lovprisa Bob Dylan i sak men ett pris i helt fel kategori! Litteraturpriset är väl ändå det skrivna ordets poesi och inte i musikens genre. Ett populistiskt val som tillfredställer allmogen men knappast eliten.
Jag tror inte Dylan är typen att glädja sig åt ett nobelt pris.
Akademien har devalverat nobelpriset i litteratur och/eller sig själv genom detta val. Det står plötsligt klart att nobelpriset i litteratur väljs ut av några herrar ur den svenska babyboomen på 40-talet med ytterst tidsbundna preferenser och konstifierad kärlek till amerikansk motkultur. Om nobelpriset i litteratur redan förut hade legitimitetsproblem, så är de nu fördubblade. Dylan håller på med språkbehandling förstås, har haft politisk betydelse som han själv inte är skuld till, men är inte en författare, där finns väl dussintals Margaret Atwoodar att prisa före honom.
Tillräckligt många i den svenska vänsterparnassen jublar för att det ska passera i Sverige, Åsa kacklar i äkta glädje på aftonbladets web-tv, ett dåligt tecken.
Många länder med väl tilltagen budget skulle vilja dela ut nobelpriset till sina favoriter, men har inte positionen. Så praktiskt att skandinaverna sågar sig själva i benen. Om trettio år kommer de att ge Petter priset. Eller Tupac. ”Viktiga och betydelsefulla bidrag”. Inte.
/Alltid sur kärring 😉
Tycker det var på tiden att rocklyriken fick ett erkännande. Särskilt som rocken som konstform i mångt och mycket är att betrakta som död.
Kul att se alla indignerade kritiker nu äta upp sina hattar och desperat påstå att Nobelpriset i litteratur nu går i graven. Snarare är det väl helt tvärtom!
Visar också vilken oerhörd respekt Akademien åtnjuter, kanske särskilt från de mest inbitna kritikerna av västerländska högkultur.
Också en genial fint mot den självbelåtna amerikanska litteraturvärlden, som i hög grad kanske faktiskt inte har berikat kulturhistorien på det sättet som man tror.
Instämmer med sl.
Han är redan en Polarpristagare vilket är helt rätt.
Litteraturpriset är devalverat. Kanske en på Twitter kan få priset nästa år? Korta påhopp, är det inte inne? Vem orkar läsa böcker?
Fredspriset likaså devalverat. När sker det med de andra?
Dylan lär ju bli undantaget som bekräftar regeln.
Problemet är inte Dylan, utan Akademin.
Förvisso, och så har det ju även varit förut. Till exempel när Akademin gav nobelpriser till sig själva.
Om jag skulle få välja en nobelpristagare i litterat, så vore det Salman Rushdie. Han är en FANTASTISK författare. Läs Shalimar the Clown, om någon tvekar på det.
Han är en av mina favoritförfattare, och han skulle vara värd Nobelpriset av så många olika anledningar – inte bara för hans författarskap, men också för hur viktig han är som markör för yttrandefrihet och radikalt konstnärsskap.
Det är min motivering.
Nå, det må vara hur det vill med Nobelpris och sånt, men min favoritpristagare av litteraturpriset är ändå Dario Fo, som fick det 1997, med motiveringen ”som i medeltida gycklares efterföljd gisslar makten och upprättar de utsattas värdighet”.
En fantastisk dramatiker och surrealistisk komiker. Ett av de modigaste priser Akademin delat ut, enligt min mening betydligt mer välgrundat än årets pris, som känns mer opportunistiskt.
Dario Fo dog för bara några få dagar sedan, 90 år gammal.
Så jag struntar i årets pris och läser lite ur Gycklarens Teater, av Dario Fo och Franca Rame.