Vilks.net

Av det brunna tornet är det inte mycket kvar. Men dock något som kan föras vidare till nästa version.

Foto: Fredrik Larsson (Ladoniens minister för konst & hopp)

Vindarnas torn uppfördes i slutet av 90-talet. Den första versionen föll som en fura i en kraftig storm. Jag byggde då en ny version ovanpå den liggande. Det verkade vara en säker idé, ett vält som underlag bör garantera att det inte välter igen. Men det gjorde det 2013 då den värsta stormen någonsin vräkte sig in med 40 sekundmeter och vågorna lyfte den. För andra gången fick jag bygga upp en ny version på en liggande. Bilderna nedan visar tornet efter dess fall 2013 och återuppbyggd 2014.

Nimis förnyade aktualitet har också medfört några konstkritikers reflektioner, t ex Conny Malmquist (Expressen) och Dan Jönsson (DN). Därifrån är det inte så långt till en mera intrikat fråga. Två tungt vägande och kontroversiella bidrag har konstnär Vilks åstadkommit. Å ena sidan Nimis (så här långt pågående under 36 år) och å den andra RH (snart 10 år).

För Peter Fällmar Andersson är valet enkelt (Sydsvenskan). Det senare verket är ett felskär men det första står sig med pondus. Medan Nimis har blivit mindre kontroversiellt är RH fortsatt en het potatis.

Myndighetsprocessen kring Nimis är fortfarande inte avslutad. Länsstyrelsen, markägaren och kommunen har börjat visa tänderna (SvT SvT). Jag skulle tro att länsstyrelsens åtgärd att skicka ut knivbeväpnade tjänstemän för att ta bort vägmarkeringarna är mer affekt än genomtänkt. Besökarna går ner ändå men en del av dem kommer att hamna på mindre lämpliga vägar och därmed öka risken för fallolyckor. Någon statistik presenteras inte men vad jag har kunnat se är det farligaste området den steniga stranden där man kan trampa fel och hämtas med räddningstjänstens båt. På Kullaberg finns många platser som är betydligt krångligare än vägen till Nimis. Att det blir fler olyckor kring Nimis (olyckor i själva skulpturen är ytterst sällsynta) beror på det stora besöksantalet. Den enkla lösningen är att länsstyrelsen säkrar stigen ner som man har gjort på många andra platser. Men det skulle svida i stoltheten även för en myndighet som skall vara allmänhetens serviceorgan.

Det påstås också att skulpturen är i dåligt skick och att man har sett lösa bräder. Detta ”dåliga skick” och ”lösa bräder” specificeras aldrig förmodligen beroende på att det är svårt att finna något konkret. Genomgångar görs regelbundet, min egen roll i detta kan jag av förståeliga skäl inte närmare redogöra för.

Jag har fört anteckningar om alla mina besök på Nimis alltsedan den första dagen den 31 juli 1980. Idag är siffran 7.585. Tyvärr är siffran inte helt korrekt eftersom en av mina anteckningsböcker blev stulen och för den perioden fick jag göra en rekonstruktion. Men ungefär är det korrekt. Siffran (7.083) som uppges i Orrenius artikel i DN är felaktig (men det är mitt fel). Eftersom nästan hela mitt arkiv är lagrat och otillgängligt är den äldsta siffra som jag har tillgång till 7.404 den 25 mars 2014: ”Mulet, nordostlig vind, tunga lyft”, noterade jag.

Nimis som en källa till glädje och vrede inleddes på allvar 1982 då en anmälan om olovligt byggande inkom till länsstyrelsen. Som landsplåga blev den långvarig och ännu efter 36 år har vi inte sett slutet. Som konstverk kan säkert sägas att den inte har lyckats hänga med i rådande konsttrender. På 1980-talet var Nimis ett exempel på Landart något som hade haft sin aktualitet på 1970-talet. Visserligen kunde man här se det första större landartprojektet i Sverige men det sammanföll i tid med det nyexpressionistiska måleriet. Som processverk hängde det samman med Conceptual Art men även det hörde till det tidigare 1970-talet. Nimis kunde inte heller bli postmodernt eftersom det tedde sig som alltför äkta naturromantiskt. Men det är nog så att ettrigheten gav en viss utdelning så att det hamnade i de svenska konsthistoriska översikterna på 1990-talet.

Man kan inte avskilja Nimis träverket från dess kompletterande pendanger Arx (av betong, 1991-98) och Omfalos (en liten pelare av betong, 1999-2001). Dessa inslag utsattes också för omfattande rättsliga processer och vandaliseringsförsök. Länsstyrelsen och markägaren hade arbetat intensivt för att få bort allt men ansträngningarna utmynnade i att endast Omfalos avlägsnades 2001. Avlägsnandet blev en framgång såtillvida att Moderna Museet visade den och Nimis på en utställning 2004. Den dåvarande chefen Lars Nittve hade en positiv syn på Nimisprojektet och det har nog sin orsak i att hans konstsyn är förankrad i Conceptual Art. Den nuvarande chefen Daniel Birnbaum är inte lika förtjust. I Orrenius bok säger han att det är ett charmerande och nästan romantiskt inslag: ”lite uppstudsig och spännande och rolig lite provinsiell självlärd konstnär som bygger en värld.” Birnbaum har rätt, Nimisprojektet har inte korrekt passform för den konstepok han tillhör, den internationella samtidskonsten.

En motvind för Nimis är givetvis att den är populär. Mekanismen är välkänd: Konstvärlden önskar verk som går ut i verkligheten och når en stor publik. Men om det sker måste det vara något fel på verket eftersom det har blivit populärt.

Så kan det bli men till slut inträffade det osannolika att Nimis, sent omsider, kunde fånga upp en av tidens angelägna frågor: Hatet. Lite ny luft under gamla vingar: Alltså ett projekt som också har kommit att handla om vår tids fascination inför hatet.

Mina odds gentemot länsstyrelsen var mycket dåliga när processen drog igång 1982. Inga tillstånd, olovlig och störande byggnad i ett naturreservat. Länsstyrelsen gick in för ett snabbt avslut, men det gick lite för snabbt eftersom det visade sig att privatpersoner inte behövde något bygglov på reservatet. Bygglov gällde endast markägaren. Förmodligen hade den korrekta juridiska vägen varit att använda sig av den allmänna paragrafen ”egenmäktigt förfarande” men det upptäckte man för sent. Det blev ändå en fällande dom ”hinder för framkomligheten” som renderade mig 1 000 kronor i dagsböter, vilka jag sålde med god förtjänst.

Den springande punkten blev dock när Joseph Beuys förvärvade Nimis 1984. Länsstyrelsens vite kunde då inte läggas mot mig utan mot den nye ägaren. I en artikel i SvD tänker sig Dennis Dahlqvist ”Om man nu ska riva en sak här i Sverige så måste man delge personen som äger det och Joseph Beuys var mycket svår att få tag på, han var en internationell storstjärna som i stort sett alltid var på resande fot”. Så var det inte. Länsstyrelsen vägrade först acceptera försäljningen och processade om den saken. När de förlorat fallet förberedde de en stämning av Beuys men fann att konstnären hade avlidit och att Christo hade blivit ny ägare. Inte ens en länsstyrelse kan stämma över den Atlantiska Oceanen.

Min strategi mot vandalisering har genomgående varit att återställa det vandaliserade och dessutom utvidga verket, alltså att förstörelse alltid skall resultera i att verket växer, även fysiskt. Så nu gäller det att hålla fast vid Principen och för att detta skall kunna genomföras behövs lite hjälp från frikostiga krafter. Det finns en liten trupp som har gjort goda insatser men för att åstadkomma Vindarnas Torn 2.0 behövs lite förstärkning.

Här är en artikel som jag skrev idag för Svt Opinion.

Nimis efter branden 1985

Återuppbyggt 1987

Branden på Nimis. Vad jag har förstått var förövarnas ambition väldigt stor, de hade tydligen tänkt sig hela rasket. Men redan efter branden 1985 har jag arbetat med att sprida ut och glesa konstruktionen. Inte så lätt att få fart på elden. Nu fick de koncentrera sig på Vindarnas Torn. Detta är byggt på ett tidigare Vindarnas Torn som fälldes i en orkan för några år sedan. Tyvärr gick det inte att glesa ut detta. Eller, varför inte bejaka mina konstkritikers oerhörda engagemang och glädjas åt att våldet drabbade ett konstverk (sådan är klippt och skurna för våld) och inga levande kreatur.

Vindarnas torn är dock historia. Så här såg det ut: