Vilks.net

Den trumpska skuggan faller över det mesta och nu har den även nått Christos projekt ”Over the River”. För några dagar sedan meddelade Christo att han lade ner hela projektet som protest mot Trump som regerande landägare. Naturaktivisterna som stridit mot Christo jublade. Det blir lätt så, Trump blir i sammanhanget en obetydlig faktor och för aktivisterna utgör konsten det främsta hotet mot miljön.

Om historien nu går via den linjen. För som protest mot Trump blir den suddig. Om det hade varit så att Christo för full maskin skulle ha genomfört en protest borde han gjort det i samband med invigningen av verket då medierna hade flockats runt sensationen. Nu tycks det ju snarare vara så att han har gett upp, kanske trött på allt tjafsande. För den som vill fördjupa sig mer kan man se genom dessa artiklar: Denverpost, www5280, Hyperallergic.

Christo har en avgörande roll i Nimisdramat. Han blev ägare till Nimis 1986 då Joseph Beuys avled. Han är informerad om branden. Christo har vid åtskilliga tillfällen bekräftat sitt ägarskap men myndigheterna tycks aldrig få nog av sådana papper. Nu är det igång igen med länsstyrelsen på nya äventyr. För all del, det är nytt folk sedan det gamla gardet har gått i pension.

I varje fall kan vi konstatera en liten Trumpeffekt även här. De stora effekterna fortsätter att skörda rubriker. Vill man formulera sig lite cyniskt kan man skriva: ”Trump är en frisk fläkt i politiken!” För det är väl så att Trumps inhopp har ett samband med politikernas allt mindre möjligheter att åstadkomma några större förändringar. Man kan lova och sedan kan man lova igen. Och allra vanligast är de olika partiernas helt marginella möjliga vallöften som poppar upp varje dag och som får förvånansvärt stort utrymme i medierna. Folket, eller åtminstone delar av det, vill ha en politiker som får något gjort. Trump har onekligen satt igång en massa saker som politiker normalt sett inte gör. Radikala beslut ställer till stor förvirring eftersom det resulterar i kollisioner mellan olika intressen. Genom att kompromissa brukar det sluta med mycket små förändringar. Trumps ingrepp är helt klart märkbara men frågan återstår om det i första hand är pappersexercis som initialt verkar åstadkomma något. Politikernas makt är som sagt starkt begränsad och dessutom hårdbevakad av de medier som Trump har utmanat till det yttersta.

Som strategi är Trumps rivstart både lyckad och enda möjlighet. Vi får dock se vad som händer när fyrverkeripjäserna har brunnit färdigt.

Ännu en liten tid får jag vara nere för räkning. Men det är lite bättre idag och några rader kan jag ändå skriva.

Trumpkonsten, alltså det som Trump inspirerar konstnärerna till, har hittills inte visat några imponerande resultat. Bortsett från kvantiteten. Konstnärerna blir så ivriga att de, som vanligt, glömmer bort att konstnärlig kvalitet är en förutsättning.

Anish Kapoor har nu kommit med sitt bidrag. Han gör en travesti på Joseph Beuys performance i New York ”I like America and America likes me” från 1974. På den tiden fanns det en motsättning mellan amerikanskt och europeiskt. Beuys kämpade för det europeiska som stod för en mer traditionell konstnärsroll (den romantiske shamanen) medan Warhol och andra höll sig till det som senare skulle bli den postmoderna distansen.

Nåväl, nu har Kapoor varit fruktansvärt kreativ och kommit fram till en ny text med en bild av sig själv: ”I like America and America doesn’t like me”.

Kapoor vill få med sig så många konstnärer som möjligt i sitt projekt:

“I call on fellow artists and citizens to disseminate their name and image using Joseph Beuys’ seminal work of art as a focus for social change,” said Kapoor in a statement. ”Our silence makes us complicit with the politics of exclusion. We will not be silent.”

Det är inte lätt för konsten att göra sig hörd i Trumpiaden. Är man lite grov och entydig som man i regel är, drunknar man i det som är ännu grövre och ännu mera entydigt. Försöker man vara finstilt och underfundig är det ingen som är intresserad. Men antagligen är det inte så allvarligt menat, konstnärerna vill visa upp sig som rättrådiga. Men det vore intressantare om man hade menat allvar och anlagt en strategi för att komma någonvart i konstens politiska dödläge. Den gamla regeln ”If you can’t beat them, join them” är en intressant möjlighet.

Återkommen från en tur till Stockholm. Det blev en hel del konst och konstbesök men dessa får anstå till en annan dag. Jag lyckades också få med mig en influensa varför jag är något avslagen. Jag var också nödsakad att idag genomföra en heroisk fysisk konstprestation men nu koncentrerar jag mig på återhämtning och tar gärna emot eventuella ömkanden.

Nyhetsflödet fortsätter att producera nya vindlingar av trumpiaderna. Inresebegränsningarna har också drabbat konstvärlden (artnet). Här är dock lidandet mycket mindre, ja t o m fördelaktigt eftersom en rad utställningar som kan bli svåra att genomföra kommer att bli politiskt laddade. Det är en gammal regel som man inte kommer ifrån: Hindrad konst är bättre än ohindrad, förutsatt att det blir uppmärksammat.