2350: Provokationer, polis och fortkörning

Postat den 2017 20 mars av Lars Vilks

“Provocations are like a Molotov cocktail. They only work one time out of ten, but when it works it can also be dangerous for the arm that is throwing it. It’s the price that has to be paid. I once had a trio of sculptures hanging from a tree in Milan that were vandalized. What I like about the public response is that it’s totally unpredictable. There’s just no way to anticipate it.”

Det menar konstvärldens provokatör nr 1, Maurizio Cattelan. Så är det, men under förutsättningen att provokationen inte kommer i en given kontext där intresset redan har samlat sig. Peter Springare skrev ett inlägg på FB om att ”förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor” Att tillgripa ordet ”förinta” även i metaforisk mening är tämligen självklart en provokation av största mått och en flod av kommentarer har sett dagens ljus. Det går ju utmärkt att svara med lite lök på laxen som Oisin Cantwell gör i Aftonbladet. Han lyckas få in Goebbels och Breivik flankerade av Hitler och Åkesson. Man kan tycka att Springare varit klumpig men det är möjligt att han inte är någon genomtänkt stilist. Om han å andra sidan ville sätta fart på ruljansen så kan det räcka med ett sådant verb. Springare ger en replik i Nyheter Idag.

Det uttalas att Springare är en belastning för poliskåren. Angående belastningar kan man finna åtskilligt stoff i Hanne Kjöllers bok En svensk tiger från 2016. En både sorglig och upprörande bok om poliser som mobbas av kollegor och ledning. Jag läste den med stor behållning men en detalj gjorde att jag plötsligt fick ett visst tvivel. Hur objektivt är det här materialet? Hur mycket vill Kjöller genomföra sin tes om omänskliga delar av poliskåren? En av texterna handlar om en polisaspirant som hamnar i stora svårigheter efter en fortkörning: ”Hon polisanmäls för att ha kört i 180 km/timmen en eftermiddag i rusningstrafiken i centrala Malmö. Hon dömdes i tingsrätten utifrån ett polisvittne. Men SVT har kontrollerat hans vittnesmål, bland annat genom att provköra sträckan, och har kunnat visa att uppgifterna inte bara är otroliga, utan omöjliga.”

Händelsevis råkar jag veta lite mer om det här fallet. Man kan nog inse att det inte är lätt att köra omkring i centrala Malmö i rusningstrafiken i 180 km/timmen. Men händelsen inträffade på motorvägen utanför Helsingborg. Kjöller har slarvat med källorna, hon kunde ha sett i förundersökningsprotokollet som är citerat i Avpixlat.

Så lätt kan tvivel sås när man upptäcker oriktiga uppgifter.

Publicerat i politik | 164 kommentarer

2349: En laddad Whitneybiennal

Postat den 2017 16 mars av Lars Vilks

Whitneybiennalen i New York har under senare år förlorat mycket av sin tidigare status. Det hänger samman med att New Yorks och USA:s betydelse i konstvärlden har minskat. Och att biennalen har varit ägnad åt enbart amerikanska konstnärer. Den senare restriktionen har man lättat på genom att öppna den för konstnärer verksamma i USA.

Men i år är intresset mycket stort för biennalen. Man kan anta att den även kommer att få internationell uppmärksamhet. Anledningen är inte svår att räkna ut: Trumpeffekten. Man kan ju förvänta sig att biennalen skulle vara sprängfylld med politiskt orienterad konst. Menså är inte fallet. Biennalen är planlagd före valet och curatorerna har valt att hålla fast vid den linjen. Just detta har ett särskilt intresse. Kritikerna får ana sig fram till konstens möjliga avtryck av tidsandan (det finns några mer direkta inslag men de är få). New Yorks eminente kritiker Jerry Saltz kallar fyndigt biennalen för den första och sista Hillary Clinton-biennalen, men han är i övrigt förtjust och finner utställningen vara den vinnande vägen till en politisk konst: subtil, anad. (Vulture)

Balansen mellan vad kritikerna vill se och vad man rimligtvis kan dra ut ur verken är en intressant fråga. Förmodligen är det så att med den politiska laddning som nu finns i USA skulle det mesta av i övrigt relevant konst kunna uppfattas som politiskt aktuell.

“’You can feel it in the air we breathe,’ curator Mia Locks writes in her essay for the Whitney Biennial 2017 catalog. The suffocating change she calls out covers the ’ongoing violence against people of color at the hands of police,’ the ‘hate-fueled mass shootings in Orlando and Charleston,” the “polarizing rhetoric of Donald Trump,’ and the eyebrow-plucking anxiety accompanying the new normal—a raw current of “social tension so thick it coats the throat.’”
(artnet)

På curatorers vis kan man anlägga tolkningsramen och naturligtvis passar den väl in. Konstnärerna har förmodligen inget emot det. Curatorerna har självklart följt en rättvis fördelning angående kön och etnicitet. Dessutom har ett antal konstnärer från andra länder blivit inbjudna (det har bara skett en gång tidigare, 2006).

Vad som annars är anmärkningsvärt är att måleriet har fått större plats: 14 av 63 konstnärer, vilket är mycket i dessa tider då måleriet brukar vara knappt 5 % i ambitiösa utställningar.

Bildspel från utställningen: Artnet.

Trump är nu på gång att dra in bidragen till NEA. Ett rent symboliskt drag eftersom det handlar om små pengar. Rätteligen protesterar en lång rad konst- och kulturpersonligheter men det lär inte imponera på Trumpen. (artnet)

En helt annan sak. För den som vill läsa en sammanfattning från lördagens konferens finns en sådan skriven av ordförande Mikael Jalving (Jyllands-Posten).

Publicerat i Biennaler | 21 kommentarer

2348: Uppblåsbart och värdegrund

Postat den 2017 13 mars av Lars Vilks

Ai Weiewei ligger i med sitt flyktingprojekt. Nu kan alla konstälskare glädja sig åt att det också finns uppblåsbara båtflyktingar. De kommer att visas på en utställning i Prag. Problemet med Ai Weiwei är att han inte precis är nyansernas mästare. När han engagerar sig tar han i så det knakar. Estetik och tolkningsutrymme är helt och hållet bisaker (Praguemonitor).

Igår nämnde jag begreppet värdegrund. Det kan vara på sin plats att påminna om konstens värdegrund något som jag har nämnt vid åtskilliga tillfällen men inte uttalat som den fasta värdegrund på vilken konsten vilar: Våld, grymhet och orättvisa. Denna överskridandets värdegrund är kanske inte direkt något för konstnärer som vill skina ikapp med solen. Det kan t o m verka cyniskt. Men man skall komma ihåg att konsten rör sig i det fiktivas värld och är i första hand riktat mot sig själv och dess rådande normer.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 21 kommentarer