2353: Ett hakkors i konsten

Postat den 2017 24 mars av Lars Vilks

Samma visa som alltid. Vi har fått en ytterligare upplaga av ”konst som upprör”. Den här gången är det intressantare än vanligt eftersom de upprörda inte minst tillhör konstvärlden. Konstnären är Valandstudenten Emil Carlsiö som uppför en skulptur i form av ett hakkors utanför Sjöfartsmuseet i Göteborg. Hakkorset är inte direkt synlig utan framträder endast i en viss vinkel från ett fönster i museet. (Expressen)

Vad oroar då företrädarna för dagens konstetablissemang? Jo, att det skall främja de fascistiska och nazistiska krafter som sveper fram över Europa. Man ser framför sig att extrema grupper samlas vid skulpturen och gör den till sin symbol. Och sedan den mera allmänna kritiken (SVT): ”många med judisk bakgrund kan ta illa vid sig av att gå förbi något som de vet är en svastika.” Men även en genusvetare tar illa vid sig (GP). Sammantaget får man intrycket av att konst kan åstadkomma oerhört mycket i samhället. Det finns ytterst få tecken på att det skulle ligga till på det viset.

Den heta konstdebatten leds av en upprörd Annika Karlsson Rixon på FB. Man (i dessa kretsar skriver man gärna ”en”) kan skriva på en protestlista om man (en) så önskar.

Carlsiö har naturligtvis en intention som handlar om museets handhavande av ett utställningsföremål, en hakkorsflagga som är hopvikt. Det kommer inte att spela någon större roll eftersom projektet drar igång reaktioner som kommer att leva sitt eget liv. Sedan får vi se om Carlsiö reder ut den kritik- och mediestorm han har dragit igång.

Det tycks vara så att alla är överens om att konsten skall provocera och utmana existerande gränser. När detta någon enstaka gång sker ropar även initierade personer på censur. Det är en gammal tradition.

Hakkors i konsten kan bli framgångsrikt. Vi erinrar oss Dick Bengtsson.

Publicerat i debatt, om utställningar m m | 18 kommentarer

2352: En något mera subtil rasism

Postat den 2017 23 mars av Lars Vilks

Vår tids rasism är mycket annorlunda än den var 1955. Exemplet kommer från Whitneybiennalen och protesterna mot Dana Schutz målning av den mördade den unge svarte Emmett Till. Han mördades 1955 efter att ha gjort något så grovt (på den tiden och i Mississippi) att tilltala en vit kvinna. Mördarna undkom men kunde sedan tillstå mordet eftersom det inte var möjligt att bli åtalad två gånger för samma brott. Till var massakrerad i ansiktet men hans mor önskade en öppen kista vid begravningen.

Dana Schutz har målat den unge i sin kista men i mycket abstraherade drag. Konstnären Hanna Black har startat en kampanj för att få målningen avlägsnad. Hon anser att vita inte har rätt att utföra och visa sådana verk. Det är ett privilegium för svarta. Så ser alltså dagens rasism ut. Man får trots allt tala om vissa framsteg. Dana Schutz är en välkänd målare som har hållit sig i en framskjuten position det senaste decenniet.

Det här handlar om konstens gränser och den inskränkning som krävs är en rätt underlig form av censur.

Artnet

Artnet (Dana Schutz förklarar sig)

Publicerat i om utställningar m m, politik | 2 kommentarer

2351: Kontroversiellt konstarrangemang

Postat den 2017 21 mars av Lars Vilks

Så var det händelsen med Londongalleriet LD50. I fjor arrangerade man en konferens ”Neoreaction” där företrädare för högerextrema ståndpunkter deltog. Galleriets ledare Lucia Diego beskriver sig själv som tillhörande den politiska mitten. Men hon tar inte avstånd Trump, en i konstvärlden otillåten åsikt. Galleriet har nu blivit hett stoff och drabbats av argsinta demonstranter som kallar det för fascistiskt och rasistiskt. De kräver att galleriet skall stängas och det verkar som om det blir så.

En provocerad Natalia Kazmierska ser mycket i det här. Nu kommer extremhögern in i konsten med sådant som hon menar inte är konst (Aftonbladet):

”Ett galleri i London har till exempel ställt ut skulpturer föreställande Pepe the frog, grodan som blivit althögerns symbol. Man anordnade också en kulturkonferens med talare som Brett Stevens – känd för att ha uttryckt beundran för Breivik.
Jag vet inte vad ni känner, men jag blir chockad. Provocerad.
Hur kan det här ens få kallas konst? frågar jag mig.”

Tyvärr är det så att Kazmierska inte är intresserad av att belysa galleriet och vilka intentioner man har haft. Hon nöjer sig med att skriva en enkel propagandaartikel.

Hur som helst är det konstteoretiskt intressant eftersom det handlar om konstens gränser. Vad man rimligtvis kan acceptera. Det här förefaller inte vara särdeles avancerat, att skapa diskussioner kring olika ideologier har varit en naturlig del av konstens verksamhet. När t ex konstnären Jonas Staal anordnade en konferens för terroristorganisationer på Berlinbiennalen 2012 fanns det inga invändningar.

Extremhögern har naturligtvis ingen möjlighet att göra sig gällande i konsten vars stränga ordningar sorterar bort det mesta som inte följer spelreglerna. Om det material som visades var egentliga konstverk eller enbart illustrationsmaterial vet jag inte. ”Fake art” är det under alla omständigheter inte. Antingen är det konst, men av ringa kvalitet, eller så handlar det enbart om att arrangera ett kontroversiellt debattforum.

Hur ställer sig då konstvärlden till detta? Kazmierska är ingen bra representant eftersom hon kan för lite och agerar efter ideologisk övertygelse. Men The Guardians rutinerade konstkritiker Jonathan Jones tar konstens frihet i försvar (Guardian).

Det brukar talas om att konst skall vara kontroversiellt och gärna provocera. Att en riktigt bra provokation alltid följs av ogillande kommentarer som ”så kan man inte göra” vet vi sedan länge.

Mer om detta:
The Art Newspaper
NYTimes

Publicerat i konstteori, om utställningar m m, politik | 7 kommentarer