Fakta är svårt. Det hjälper tydligen inte ens att ”de anständiga” säger sig vilja göra uppmed ”fake news” och annan ryktesspridning. När det kommer till kritan blir det som det brukar. Man vill så gärna att saker skall vara på ett visst sätt och då är det svårt att hålla fingrarna i styr. En taktik är den gamla filosofiska metoden: Att luras utan att ljuga. En annan är att dra till med påståenden och sedan mena att det inte var så allvarligt menat. Sakine Madon har behandlat två sådana fall i VLT. Det senare gäller Tino Sanandajis bok och dess väg genom några motsträviga bibliotek. Bibliotekspersonalen har blivit hotad, säger man alltså i DN. Men det tycks inte finnas några sådana hot. Men å andra sidan, om det inte finns kan man uppfinna dem för det vore ju inte otänkbart att det skulle kunna förekomma. Tino har skrivit om det här på FB och krävt rättelse från DN som dock inte vill ge sig trots att man inte har några belägg.
Den andra saken ”luras utan att ljuga” var det glädjerapport om nya arbeten till invandrare som SvT publicerade för några dagar sedan. Det låter väldigt bra: 244 000 nya jobb. Men det rör sig om åtta år och under den tiden har antalet invandrare ökat och slutsumman procentuellt blir negativ. Men det behöver man inte skriva. Det låter bättre med en glad rubrik.
På den svenska konstsidan noterar vi att konststudenten Emil Carlsiö inte klarade pressen utan lät sin hakkorsskulptur bli omonterad. Inte mycket att säga om det, en konststudent må inse att all vår början bliver svår och tar man på sig en uppgift som skorrar mot värdegrundsinspektörernas bevakande blickar är det inte lätt att navigera (GP). Konstnären försöker i en sista sväng göra det hela till ett processverk men det blir inte trovärdigt. Bättre hade nog varit att lägga korten på bordet: Jag ger upp, den politiska korrekthetens etik har infunnit sig och det är nog så att jag delar dess värderingar. Må jag förlåtas.