Vilks.net

Konkurrensen om uppmärksamheten är naturligtvis enorm på biennalen. Lågmälda utställningar har i regel svårt att hävda sig. Den nordiska paviljongen (”Mirrored”) kunde visserligen ståta med en omfångsrik pjäs, Siri Aurdals modulskulptur Onda Volante, men det handlar också om kontext. Curatorn, Mats Stjernstedt, säger:

”The artists in Mirrored present a mapping of connection that override the national och regional boundaries, and instead track a more ulti-faceted view of how artistic practice may connect.”

Som sig bör gäller det att ta avstånd från allt som kan verka nationellt. Denna strävan om en allmän konstnärlig konsensus där alla varierar sina uttryck utifrån samtidskonstens normer är ändå inte helt giltig. Vissa länder, särskilt de nordiska, bör ta avstånd från sitt nationella arv medan en lång rad mera exotiska länder inte behöver göra det. Det paradoxala är att de konstnärer som Stjernstedt har valt knappast kommer att få något internationellt genomslag. Däremot kan de få lite nationell uppbackning. Ta norskan Siri Aurdals stora skulptur. Stjernstedt menar att hennes skulpturer ”challenge the sculpture medium and establish new premises for it.” Även om man väljer att se detta uttalande ur ett historiskt perspektiv, dvs. i slutet av 1960-talet, är det inte alltför upphetsande med tanke på vad som försiggick i konstvärlden vid den tiden. Däremot var det en utmaning för det särdeles konservativa norska konstklimatet där man hade stora svårigheter att styra in på modernismen. Aurdal har helt orättvist blivit åsidosatt i norsk konsthistorieskrivning och hennes återkomst, som har kommit under de senaste åren, får ytterligare en markering. Så kan man också säga om Charlotte Johannesson som hittills har haft en perifer roll i svensk konsthistoria. Nina Canell, vår stigande stjärna i internationellt vatten har dock fått en mycket tillbakadragen roll och hennes små kablar som ligger på golvet är lätta att glömma bort. För att överskrida de nordiska gränserna har Stjernstedt också tagit med Jumana Manna (838). Manna är amerikan med palestinsk bakgrund men hon har studerat i Norge och ägnat sig åt kritik av den norska världsskulden. Hon bidrar bland annat med ett Breivikinspirerat projekt, diskret antydda pelare av den sprängda regeringsbyggnaden.

Man får nog hitta på något häftigare om man skall hävda sig i samtidskonstens yra. Kanske dags att köra något nationellt som ”Pippi Långstrump möter Ingmar Bergmans Tystnaden”?

Siri Aurdal: Onda Volante, 2017

En ganska rolig sak i Venedigbiennalen försiggår i paviljongen för Bosnien-Hercegovina. Bland annat är ett antal svenskar inbjudna däribland Sinziana Ravini och Fredrik Svensk på initiativ av konstnärerna Radenko Milak och Roman Uranjek. (SvT)
Temat, förutom att traditionellt vara antinationellt, ställer frågan vad det innebär att leva i ett slags katastrofsituation och hur konsten skulle se ut med ett sådant utgångsläge. Följande citat kommer från programförklaringen:

“After the second world war, the German philosopher, Günther Anders, considered Auschwitz and Hiroshima the two founding events of an era in which humanity has become incapable of representing what it has set up or created.
The impossibility of representing catastrophe is, paradoxically enough, not related to the absence of documentation, in particular of visual documentation. The unrepresentable is primarily defined as the inability to take measure of disaster. At the same time disaster and desire share the same distant etymology. ’University of Disaster’ can therefore also be read as ‘University of Desire’, desire as antidote to the crushing feeling of
powerlessness in the face of surrounding disaster. What can art do in this new era of unrepresentable disaster? What is the relation between disaster and desire today?”

Det kan verka övertygande men representationsproblemet är generellt och särskilt accentueras i konstsammanhang eftersom konsten kräver fördjupning och alltid strävar mot det enskilda. I texten ovan lägger man märke till att det blir samma sak som ”det sublima”, alltså det som är större och än allting annat och oåtkomligt. Liksom allting kan bli sublimt kan allting bli oåtkomligt för representation. ”Fred och välstånd” går inte att återge och inte ens ”cykla med hjälp av cykelpedaler”. Hur skulle det vara att leva i ett slags välståndssituation och hur skulle konsten te sig?

Man får nog anta att det föreliggande programmet är ett sätt att projicera några politiska ståndpunkter.

Favoriten kammade hem biennalens guldlejon, alltså den tyska paviljongen och Anne Imhof. Bästa konstnär blev den gamle konceptualisten Franz Erhard Walther (146). Silverlejonet till en lovande ung konstnär gick till Hassan Khan (1216), tämligen välkänd ljudinstallatör från Egypten. Han är född 1975 och unga lovande konstnärer i biennalen måste vara under 40 för att kunna få priset.

Ett politiskt inslag i biennalen är Olafur Eliassons workshop där han har inviterat flyktingar att tillverka en LED-lampa som sedan säljs för 250 Euros. Summan går till flyktingorganisationer. Kritikerna har delade meningar om detta. En del anser att det är ett bra initiativ medan andra är mera tveksamma. Problemet ligger i att besökarna naturligt nog spanar efter arbetande flyktingar och att detta ger en uppdelning i ”vi och dem” – de blir dessutom ett slags skulpturer.

Med viss spänning såg jag fram emot Ernesto Netos initiativ att bjuda in indianstammen Huni Kuin från Brasilien. Deras performance blev en rätt underlig tillställning. På ett eller annat sätt skulle de påverka världens usla tillstånd och det gjorde man med en ringdans som utfördes tillsammans med besökarna. Dansstegen var tämligen enkla och den enda instruktion som gavs var att männen skulle utstöta ett rop och kvinnorna ett annat. Man kunde förvänta sig att någon skulle propsa på ett henrop men någon sådan begäran kom aldrig. Först dansade man runt i en stor cirkel och därefter bildade man en slingrande orm där man höll händerna på den närmastes axlar. Det blev väl mest nu-är-det-jul-igen men roligt hade de nog.

Olafur Eliassons workshop

Huni Kuin dansar