2374: Biennalen: Priser och performance

Favoriten kammade hem biennalens guldlejon, alltså den tyska paviljongen och Anne Imhof. Bästa konstnär blev den gamle konceptualisten Franz Erhard Walther (146). Silverlejonet till en lovande ung konstnär gick till Hassan Khan (1216), tämligen välkänd ljudinstallatör från Egypten. Han är född 1975 och unga lovande konstnärer i biennalen måste vara under 40 för att kunna få priset.

Ett politiskt inslag i biennalen är Olafur Eliassons workshop där han har inviterat flyktingar att tillverka en LED-lampa som sedan säljs för 250 Euros. Summan går till flyktingorganisationer. Kritikerna har delade meningar om detta. En del anser att det är ett bra initiativ medan andra är mera tveksamma. Problemet ligger i att besökarna naturligt nog spanar efter arbetande flyktingar och att detta ger en uppdelning i ”vi och dem” – de blir dessutom ett slags skulpturer.

Med viss spänning såg jag fram emot Ernesto Netos initiativ att bjuda in indianstammen Huni Kuin från Brasilien. Deras performance blev en rätt underlig tillställning. På ett eller annat sätt skulle de påverka världens usla tillstånd och det gjorde man med en ringdans som utfördes tillsammans med besökarna. Dansstegen var tämligen enkla och den enda instruktion som gavs var att männen skulle utstöta ett rop och kvinnorna ett annat. Man kunde förvänta sig att någon skulle propsa på ett henrop men någon sådan begäran kom aldrig. Först dansade man runt i en stor cirkel och därefter bildade man en slingrande orm där man höll händerna på den närmastes axlar. Det blev väl mest nu-är-det-jul-igen men roligt hade de nog.

Olafur Eliassons workshop

Huni Kuin dansar