Ett centralt ledmotiv i Documentautställningen är ”glömska”. ”För att bli ett politiskt subjekt är det nödvändigt att glömma” som curatorn uttrycker det. Vad som skall glömmas är den rådande maktens undervisning, dvs. västvärldens uppfattning. Mäktiga anspråk i en konstutställning.
Uppfattningar kan variera. Aftonbladets Ulrika Stahre är mycket nöjd med de angelägna frågorna medan Expressens Therese Bohman och Nils Forsberg är kritiska och undrar var konsten har tagit vägen. Man kunde också säga att vi har ett konstteoretiskt problem. Konstteorin har försvunnit och ersatts med sociala och politiska läror. Men en sådan glömska är svår att genomföra eftersom det är svårt att ersätta en konst som har ett givet ursprung. I grund och botten är konsten uppbyggd som en kritik av det alltför etablerade. När vi har nu har fått alla dessa angelägna frågor alltför väletablerade är det svårt att tro att konsten har hamnat på rätt väg.
Documentautställningen är inte dålig, den uppfyller samtidens krav. Visserligen inte utan åtskillig kritik men det hör till. Med så många angelägna frågor utspridda i en global världsordning kan man inte få med mer än en bråkdel av det som egentligen, ur rättvisesynpunkt borde ha visats.
Konsten försåtliga uppgift, att bryta mönstret, har dock ingen plats i ett sådant sammanhang. Det behövs ännu lite mer utmattning av den rådande diskursen.
Vem kommer ta upp och avslöja de religiösa sagorna som lögner?
Å banne i kirken er lov, nå senest i Danmark som nylig fjernet blasfemiparagrafen, men å banne i samtidskunsten ser ut til å være vanskelig. Hvordan klarte samtidskunsten kunsten å bli undertrykkende?
Mitt ønske og mitt håp er at du skal få oppleve suksess, økonomisk og ellers. Jeg vet at du ikke trenger det, men jeg ønsker at kunstverdenen skal feire deg. Med sin blotte eksistens er RH blasfemisk i samtidskunsten og dermed viktig.
Apropå ordet kritik, ett ord, såatt-säga, egentligen utan riktning.
Mera intressant blir det med LVs tanken, -” angelägna frågor utspridda i en global världsordning” .
Angelägna vardet, njaee människan är knappast mobil då eller ens nu, apropå angelägenhet i någon omfattning och sedvanligt som alltid oavsett global plats denne blir givet vid sin läst och dessas angelägna, läst-frågor.
Är läst-frågor kanske endast intressanta då ett områdes populationen stiger över ett visst antal, densitet ger trygghet? Eller beskrivs läst-fråga hos annan och strax därpå redovisas beroende av vad vald riktning kritik tillför någon, något.
Vadå glömska, har en känsla av att stilleben kommer att bli mera efterfrågat, vad tror ni om blankpolerat exotiska fruktfat, buteljer och lämplig fågel mot fond av möbel med ett juste draperat tygsjok i rejält bild-format utan ram 105×65 cm, för köksväggar?
Inge, LV behov av pengar eller inte så borde staten betala ut skadestånd till Vilks för att man inte lyckats skydda honom vid ett normalt leverne utan göder dessa vettvillingar med bidrag i alla former tom under deras terrorresor och fortsatt vid återvändandet till Sverige.
En skam utan like att bara åse radikaliseringen under svenskt beskydd.
CeDe, NRK siterer i dag Säpo på at økningen av voldelige islamister i Sverige er eksplosjonsartet. Sett bort fra ordvalget, så er det denne situasjonen vi har bragt oss i. Vårt velmente ønske om å hjelpe andre mennesker fortsetter å bli utnyttet, og vi lar det skje.
Lars Vilks har i sitt konstutövande häcklat en sagoförkunnare – helt lagligt.
Men inte ett försvar fick han utan fördömdes av nästan hela Sverige.
I stället tillåts moskébyggande här där man predikar helt enligt denna sagans urkunder ett förakt för dem som av naturliga skäl inte går på storyn.
En dödsideologi som inte drar sig för att vilja mörda en utövande konstnär för hans konst.
Hur kan man bli så paralyserad att man inte bara tillåter utan även ger ekonomiska och andra bidrag till detta jippo som inte tillför det svenska samhället något annat är gigantiska problem.
Noe vi kan lære av Lars Vilks er å ikke være redde for å si det vi mener. Frykten for å ytre seg ødelegger demokratiet. Dessverre har Norge og andre land hat-lover som gjør ytringer ulovlige hvis de er av dårlig smak. Staten har gjort seg til smaksdommer. I demokratier bør grensen for ytringsfrihet gå ved troverdige trusler om vold, ikke ved statsmaktens smak.