Häromdagen skrev jag att vandalisering är gynnsamt för konsten. Ett aktuellt exempel är Nicole Eisenmanns skulpturgrupp i Münster, Sketch for a Fountain. Det har meddelats att ett av skulpturgruppens huvud har slagits av. Eisenmanns skulptur har även tidigare dragit till sig intresse för sin skulptur men det är klart att en skadegörelse blir en betydande konstnyhet. Motivet och hanteringen av händelsen är väsentliga inslag. I det här fallet verkar det rör sig om en banal skadegörelse, intressantare är om det är ett resultat av ett provocerande verk, om motivet är ett riktat hat eller en politisk handling. Men det duger även med så enkla grepp som det här var fråga om. I samråd med konstnären har man beslutat att inte restaurera verket. Detta är numera vanligt. Med den konstuppfattning som råder idag är relationen till publiken en del av konsten och det gäller även skadegörelse. Betraktarnas deltagande är då väl synligt. Eisenmann är för övrigt en mycket framgångsrik (554) målare, men i dagens konst är det inte ovanligt att målare även kan sätta samman en installation vid behov.
Skulpturbegreppet är sedan länge lika utvidgat som allting annat som sorterar under bildkonstbegreppet. Men det finns en del sektioner. En sådan är Landart, konst som är platsspecifikt placerad i landskapet eller omgivningen. Man kan nog säga att det finns en relativt avgränsad Landartverksamhet med konstnärer som främst arbetar med naturmaterial och som i stor utsträckning har med sig ett avancerat tekniskt kunnande och som inriktar sig på estetiska uttryck. Den verksamheten är inte någon markant del av den internationella samtidskonsten. Ett projekt Landartprojekt som snart skall öppnas är (X)sites Kattegattleden. Att det inte är så ambitiöst kan man se på det statement som publicerats. Det är det gamla vanliga med att konstnärerna skall lära oss att se.
Lite mer ambition finns i Agrikultura i Malmö. Jag har skrivit om utställningen för Expressen. Här har vi en curator som försöker formulera sig på det sätt som man förväntar sig i seriösa sammanhang (helt lyckat blev det inte) och här gäller också att inriktningen, alltså curatorns tema blir huvudobjektet för en recensent. Traditionell landart är det inte även om man kan ana att det finns några exempel som kunde höra dig. Agrikultura vill verka för social förändring och drömmer om att påverka. Och det är upplagt för ett konstprojekt. Malmö bygger en ny stadsdel, gränsen mellan landet och staden. Man skall inte glömma den goda jorden men det gör man naturligtvis när publiken strömmar till det intilliggande köpcentret. Ingen har lyckats komma på ett bättre utställningskoncept än det som bjuds här: Att vandra i en miljö och leta efter de olika utställningsstationerna. Det har länge varit vinnande och är det än. Men det räcker förstås inte att skapa en riktigt bra utställning. Den här har sitt odlingskomplex men har problem både med visualitet och med syftet. Men den är ändå värd ett besök. Erik Sanners Marskrater är inte oäven med all sin järnoxid (som målare tänker jag omedelbart: Bränd terra di Siena, Caput Mortuum, transparent järnoxid):
Erik Sanner: Martian Weed and Pest Utility Research.
Sanner har skapat en krater för att initiera det marsianska ekosystemet med vattentornet som UFO. Här tillsammans med curatorn Amanda McDonald Crowley.
Slutligen en lite annan sak. Lars O. Ericsson omvärderar Huntingtons bok om The Clash of Civilisations (SvD)