Kulturdepartementets handlingsplan för att försvara det fria ordet har en del intressanta uppgifter. Först och främst vad som oroar departementet: ”Andelen i befolkningen som är positiva till mångfald har minskat med 10 procentenheter mellan 2014 och 2016 enligt Mångfaldsbarometern (2016) som Högskolan i Gävle har genomfört.”
Om man inte är för mångfald ökar polariseringen och därmed risk för att större åsiktsmotsättningar. Men strängt taget är detta bara en smaksak och helt förenligt med den demokratiska åsiktsbildningen.
För bildkonstnärerna meddelas ”att nästan en tiondel har varit utsatta för våld, stöld, eller skadegörelse av verk. Ofta handlar det om egendomsbrott, t.ex. i fråga om offentlig konst. ”Det hade varit intressant att få en specifikation av detta. Men det förefaller som om huvudproblemet är att offentliga verk blir vandaliserade. Det är inte så trevligt, men å andra sidan skall konsten vara trevlig? Vi må betänka det som handlingsplanen berättar om konstnärerna:
”Konstnärer granskar, prövar, ifrågasätter och utmanar genom konsten. De bidrar därmed till att upprätthålla ett demokratiskt, vitalt och öppet samhälle. /…/ För att kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund måste den konstnärliga friheten säkras.”
De fyra vackra verben får här förstås i sin svagare form, alltså att det rör sig om utmaningar som teoretiskt sett skulle kunna uppröra någon. Men det sker naturligtvis ibland att konsten utmanar. Flera gånger om året t o m, men med tanke på antalet konstnärer är det fråga om en sällan skådad aktivitet. Givetvis är detta ytterst centralt för konsten som helhet men man skall som konstnär akta sig för att ta på sig oket att utnyttja den konstnärliga friheten. Det kan sluta med exkludering och i Sverige även fängelse. Under alla omständigheter är ”hat & hot” eftersträvansvärt för den som tar konsten på allvar. Och i viss utsträckning även våld. Ett vandaliserat konstverk är betydligt intressantare än ett ovandaliserat.
Att granska, pröva, ifrågasätta och utmana genom konsten har upphöjts till regel snarare än undantag, och därför är det kanske inte längre så progressivt som det låter. Speciellt inte när den ska godkännas av mamma Staten först. Det kanske var lite ärligare på den tiden då Staten iallafall erkände att den premierade konst som upphöjde dess intressen och visade på dess skönhet. Det gör den fortfarande, fast iklädd vackra ord som ger konsten ett skimmer av motståndshandling.
Ett vandaliserat konstverk är mer politiskt intressant än ett ovandaliserat, eller hur? Fontana di Trevi eller Eiffeltornet blir inte intressantare som konst av att vandaliseras, utan mindre.
När staten lovar att försvara friheten via förbud finns alltid utrymmer för tolkningar. Vems frihet försvarar staten? Sina makthavares frihet, på deras fienders bekostnad.
Det statens makthavare nu tar på sig är inte att garantera att konstnärer inte attackeras, utan att den rätta mångkulturella läran inte ifrågasätts utifrån en politisk konst statens makthavare inte önskar. Staten är en antifrihetlig institution. Kulturdepartementets promermorior handlar om politisk uppstyrning, inte tillåtelse. Frihet får man inte, utan erövrar.
Inte heller ska vi minnas vår historia, eftersom den exkluderar dem som saknar rötter här. Längre bak i tiden än folkhemmet är uteslutet, vi vet så väl att kungarna är homofila krigshetsare som bara duger till åtlöje, men är inte även folkhemmet lite monokulturellt, rasistiskt och exkluderande? Jo minsann, vare sig turkar, somalier, iranier eller gambier kan känna sig inkluderade i folkhemmets kebablösa mentalmisär. Osaltade frikadeller i brunsås med överkokt potatis och burkärtor, det är folkhemmet. Nedmonteringen av folkhemmet var ett brottsligt högerprojekt, det ska vi alltid påminnas om, men högern finns alltid och överallt, den hotar ständigt de progressivas behjärtansvärda projekt på andras bekostnad. Därför behövs rejäla hinder för högerkonst.
Vilken är då högerkonsten, bortsett från att den förstås inte är konst, utan sentmental brunsås? Tja, det kokar väl ner till all konst som inte är mångkulturellt inkluderande, könsrollskritiskt eller innehåller viktiga domedagspredikningar om vädret.
Jo, och det är väl antagligen därför, med mycket få undantag, den svenska samtidskonsten har varit sååå tråkig å ointressant i många decennier.
Nja, det är nog snarare så att skiftet i fråga om VAD som granskas, prövas, ifrågasätts och utmanas är det som gör att konsten har tappat aktualitet. Att slå in dörrar kan fortfarande vara progressivt, men bara så länge dessa inte är vidöppna.
Hur man skall skilja ut det politiska från det konstnärliga är inte lätt. En spektakulär vandalisering skapar ett starkt intresse för det utsatta objektet och det blir synligt på ett nytt sätt. En sak är vandaliseringar av äldre verk. Det jag främst tänkte på, vilket också var det som diskuterades i kulturdepartementets handlingsplan, var aktuella utställningar och offentliga projekt. Där handlar det om att vandaliseringen direkt blir en del av projektet. Alltid till fördel.