2418: Åtgärder mot hat & hot

Konstnärsnämnden har tilldelats 500 000 kronor av regeringen för att hjälpa konstnärer som utsätts för hat & hot. Riktlinjerna är enkla. Man skall informera om konstnärernas verksamhet förmodligen för att få hat & hotarna att inse konstens storhet och därför bli bättre människor. Den andra punkten är att informera konstnärerna om hur de skall hantera en hat & hot-situation. Ja, vad man kan göra är att lära sig att anmäla. För detta skall man alltså göra slut på en halv miljon.

Samtidigt är det en paradoxal situation. Konstnärer som arbetar med sådant som kan provocera bör vara glada om de får reaktioner. Hat & hot är en gammal historia som har betraktats som ett naturligt inslag i överskridandet. Ser man på den moderna konstens historia är den full av hat & hot och det brukar vara en väg till framgång. Åtminstone om det är rätt slags hot.

Självfallet finns det gränser för hat & hot men vad jag kan förstå handlar det mest om ord. I någon mån kan det också vara vandalisering av konstverk. Vandaliseringen ökar som bekant det konstnärliga värdet avsevärt och man kan också se sådana handlingar som ett sätt att ge konsten en mening: Bättre att ge sig på verken än på människor. Och dessutom kan de leda in vandalerna på konstspåret och därmed kan annan rekvisita sparas. För många år sedan utförde jag en skulptur i Tranås som blev ett föremål för just hat & hot. På det sättet blev den också intressant. Och dessutom kunde man notera att övrig vandalisering i Tranås minskade betydligt. Konsten kan trots allt hjälpa till med förändringar i samhället – och man skall inte underskatta faktorn hat & hot som ett vitalt inslag i konsten.

Det kan förstås gå rätt långt, som i mitt fall, men sådant är ytterst sällsynt, åtminstone i Sverige.

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer

2417: Ej oäven satir

Det korta men kärnfulla stycket om samtidskonsten i Böke har onekligen en del poänger. Rekommenderas, SR.

Publicerat i om utställningar m m | 29 kommentarer

2416: Smaken i samtidskonsten

En tendens i samtidskonsten formuleras på ett intressant sätt av curatorn Carolyn Christov-Bakargiev (som förestod Documenta 2012). Hon kommenterar årets dokument och den inriktning som Adam Szymanski valt. Det handlar om betydelsen av andra kulturers närvaro i dagens konst, något som har varit markant sedan ett par decennier: ”Adam took it further, going very far in questioning whether the contemporary art field even needs to be there in the sense that there’s so much other cultural practice and creative work that doesn’t fit into our notion of what is art. ” (artnet)

Hon säger alltså att det samtida konstfältet inte behövs eftersom det finns så mycket att hämta i andra kulturer och annat kreativt arbete. Först får man påtala motsägelsen. Dessa andra kulturer och annat kreativt arbete får en plats i konsten genom det samtida konstfältet och kommer därför att definiera samtidskonsten. Uttrycken i sig är vanligtvis inte skapade som konst och framför allt inte avsedda att vara en del av samtidens praxis. Det är alltså en form av readymade som skapar ny konst och även nya konstnärer. Men det behövs förmedlare. ”Nya konstnärer” kan få problem att etablera sig om de inte förstår att agera enligt de regler som gäller i samtidskonsten. Klarar man inte det får man förbli en readymade.

Konsten befinner sig i en ständig jakt på förnyelse och överskridande. Det är naturligtvis omöjligt att uppfylla detta pågående krav mer än vid relativt sällsynta tillfällen. Annars skulle man inte kunna uppfatta någon egentlig förnyelse. Men man gör naturligtvis vad man kan och den tendens som Christov-Bakargiev talar om är inge nyhet. Redan i det tidiga 1900-talet sökte dadaister och surrealister efter kreativa uttryck som inte hörde samman med konsten. Och man sökte sig också till andra kulturer och outsiders något som dock främst kom att apteras i den vidare formutvecklingen.

Idag är förnyelsen helt beroende av innehållet. När man lanserar andra kulturer sker det mot bakgrunden av avancerad postkolonial diskurs med politiska motiv. Det som ständigt krävs är att meddela kontexten, dvs. texter som berättar vad det handlar om. I större utställningar hamnar man därför i en aldrig sinande ström av information. På Documenta har man försökt att komma bort från detta men det är naturligtvis omöjligt.

En annan sak med förnyelsen är om den är tillräcklig. Det vi ser idag kan knappast kallas för omstörtande utan snarare precis det man förväntar sig. Det är lite nytt och nytt på rätt sätt medan den genuina förnyelsen är mycket nytt och nytt på fel sätt. Förnyelsen kan endast bekräftas av samtidskonstens spetsfunktion och av helt naturliga skäl kommer den vanligtvis att söka sig mot etablerade tendenser. Det blir som i Pergolesis opera La serva padrone där Umberto uttalar de bevingade orden ”Aspettare, e non venire”, vänta på det som inte kommer. Nå, det kommer nog, jag tror inte att det västerländska konstbegreppet är ett avslutat kapitel.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 9 kommentarer