2416: Smaken i samtidskonsten

En tendens i samtidskonsten formuleras på ett intressant sätt av curatorn Carolyn Christov-Bakargiev (som förestod Documenta 2012). Hon kommenterar årets dokument och den inriktning som Adam Szymanski valt. Det handlar om betydelsen av andra kulturers närvaro i dagens konst, något som har varit markant sedan ett par decennier: ”Adam took it further, going very far in questioning whether the contemporary art field even needs to be there in the sense that there’s so much other cultural practice and creative work that doesn’t fit into our notion of what is art. ” (artnet)

Hon säger alltså att det samtida konstfältet inte behövs eftersom det finns så mycket att hämta i andra kulturer och annat kreativt arbete. Först får man påtala motsägelsen. Dessa andra kulturer och annat kreativt arbete får en plats i konsten genom det samtida konstfältet och kommer därför att definiera samtidskonsten. Uttrycken i sig är vanligtvis inte skapade som konst och framför allt inte avsedda att vara en del av samtidens praxis. Det är alltså en form av readymade som skapar ny konst och även nya konstnärer. Men det behövs förmedlare. ”Nya konstnärer” kan få problem att etablera sig om de inte förstår att agera enligt de regler som gäller i samtidskonsten. Klarar man inte det får man förbli en readymade.

Konsten befinner sig i en ständig jakt på förnyelse och överskridande. Det är naturligtvis omöjligt att uppfylla detta pågående krav mer än vid relativt sällsynta tillfällen. Annars skulle man inte kunna uppfatta någon egentlig förnyelse. Men man gör naturligtvis vad man kan och den tendens som Christov-Bakargiev talar om är inge nyhet. Redan i det tidiga 1900-talet sökte dadaister och surrealister efter kreativa uttryck som inte hörde samman med konsten. Och man sökte sig också till andra kulturer och outsiders något som dock främst kom att apteras i den vidare formutvecklingen.

Idag är förnyelsen helt beroende av innehållet. När man lanserar andra kulturer sker det mot bakgrunden av avancerad postkolonial diskurs med politiska motiv. Det som ständigt krävs är att meddela kontexten, dvs. texter som berättar vad det handlar om. I större utställningar hamnar man därför i en aldrig sinande ström av information. På Documenta har man försökt att komma bort från detta men det är naturligtvis omöjligt.

En annan sak med förnyelsen är om den är tillräcklig. Det vi ser idag kan knappast kallas för omstörtande utan snarare precis det man förväntar sig. Det är lite nytt och nytt på rätt sätt medan den genuina förnyelsen är mycket nytt och nytt på fel sätt. Förnyelsen kan endast bekräftas av samtidskonstens spetsfunktion och av helt naturliga skäl kommer den vanligtvis att söka sig mot etablerade tendenser. Det blir som i Pergolesis opera La serva padrone där Umberto uttalar de bevingade orden ”Aspettare, e non venire”, vänta på det som inte kommer. Nå, det kommer nog, jag tror inte att det västerländska konstbegreppet är ett avslutat kapitel.

Det här inlägget postades i konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

9 svar på 2416: Smaken i samtidskonsten

  1. Ateisten skriver:

    Lena Andersson är en av mina stora idoler liksom du Lars. Jag tycker hon sammanfattar på ett utmärkt sätt vad som gäller i ett öppet, demokratiskt samhälle: http://www.dn.se/ledare/kolumner/lena-andersson-tolerans-borde-normaliseras/

    Jag har mått illa av sommarens debatt om Nya Tider. Kunde inte föreställa mig att det fortfarande finns intelligenta(?) människor som öppet bekänner sin trångsynthet och brist på demokratiuppfattning. Eller tror man att man friar till sin eventuella läsekrets?

    Lars! Har du träffat Len A? Jag tror ni har mycket gemensamt.

  2. CeDe skriver:

    Det är inte bara inom konsten som vi får möjlighet att beskåda uttryck från andra kulturer.
    I Karlskoga kunde invånarna under lördagskvällen få beskåda uppträdanden av ett 50-tal deltagare från mångkulturen.

  3. Från Graven skriver:

    “Storbråk”

    Minst ett i veckan. Gärna på akutmottagningar.

  4. CeDe skriver:

    Som det sällan renderar till utvisningar så kan vi förmoda nya föreställningar.

  5. Från Graven skriver:

    Lena Andersson är mycket intelligent men har lyckats trassla ihop gräns- och migrationsfrågan till en besynnerlig principförklaring för alla människor rätt att ta sig till Sverige. En principförklaring som tyvärr läcker som ett såll.

  6. sl skriver:

    Före mångkulturen, identitetspolitiken och dess konst, skulle väl konst utmana den rådande ordningen, ifrågasätta, vara upprorisk mor överheten och traditionerna.

    Nu verkar det som att konst ska befästa den rådande oordningen. Det är väl en rätt stor skillnad?

  7. Krister skriver:

    “…. medan den genuina förnyelsen är mycket nytt och nytt på fel sätt.”
    Skulle du kunna ge nått exempel på det, Lars?

    Någon konstnär, som jag glömt namnet på, sa för en tid sen att konsten kommer att röra sig mot det icke politiskt korrekta. Men inga såna tendenser än så länge.

  8. Lars Vilks skriver:

    Verkligt stora omvälvningar är sällsynta men kan återfinnas i tidigt 1900-tal och på 1960-talet. Och i vår tid, det postmoderna på 1980-talet. Uppföljarna kan dock vara kontroversiella och 1990-talet kunde bjuda på en del bl a det brittiska Sensation. De senaste decennierna har det mest handlat om fullföljandet av det man tidigare utarbetat som hela den postkoloniala svängen. IPK ligger förstås bra till om man ser till traditionen i konsten men det är en svår nöt att knäcka för konstvärlden.

  9. Lars Vilks skriver:

    Tyvärr har jag inte haft äran att träffa den dam. Ännu.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.