Bland dem som har suttit på sina höga hästar har manfallet inte varit obetydligt. Och varje gång har jublet utbrutit. En av de drabbade är ingen mindre än Tariq Ramadan, den förment liberale muslimen som dock alltid haft en del besynnerligt bagage i garderoben. Charlie Hebdo kunde förstås inte motstå frestelsen att resa ett monument över den store mannens pinsamma situation. Alla var inte förtjusta i det och mordhoten kom. Som det plägar (Telegraph).
Artreview har publicerat sin återkommande lista på konstvärldens mest inflytelserika agenter. Lite överraskande toppas listan av Hito Steyerl. Ja, faktiskt är det så att två konstnärer har utsett till topplatserna eftersom andra platsen går till Pierre Huyghe. Det kan vara motiverat. Steyerl stormade in i konstvärldens trängre kretsar för tio år sedan och har sedan förstärkt sin ställning. Hon är med överallt och gör ständigt bra ifrån sig (mer om hennes position på artnet). Så även Huyghe som blev ett namn på 90-talet och har fortsatt med framgångarna. Båda arbetar med video och installationer. Ännu en överraskning är att man har placerat en feministteoretiker på tredje plats, Donna Haraway, liksom att ännu en social konstruktör hamnat på den nionde, Bruno Latour. Sedan är väl ordningen återställd med de stora galleristerna Zwirner och Wirth, Adam Szymczyk naturligtvis som ledare av Documenta och den evigt blomstrande curatorn Hans Ulrich Obrist. Några svenskar finns inte, Birnbaum har försvunnit med åren. Men han gör en intervju med Hito Steyerl på Moderna som refereras av Sinziana Ravini. Hon levererar några intressanta svar på de frågor som Ravini noterar (Kunstkritikk)
Några av 1990-talets stjärnor på konsthimmeln möter dagens diskurs. Rineke Dijkstra gjorde med sin fotoserie av unga människor på en strand ett stort genombrott och hon håller sig alltjämt på hög nivå (ranking 176). Men det kan vara kärvt att möta kritiker vars kritiska instrument är laddat med tidsenlig värdegrund. Så blir det när Fredrik Svensk (Aftonbladet) tar sig an Dijkstra. Inte tillräckligt med mångfald.
En annan stjärna, Gillian Wearing, veteran från samma decennium, en av de mest framträdande YBA (Young British Artists), har gjort ett monument om familjen i Danmark. Den finns att beskåda framför Statens Museum for Kunst. Wearing är ett mycket starkt namn som man inte kritiserar i onödan men hennes familjeskulptur passar inte riktigt in i dagens värdegrund. Visserligen en ordinär och vardaglig familj men dock kärnfamiljekonceptet. Kritiken får problem (Kunstkritikk).
En annan gammal stjärna klarar sig bättre. Anri Sala visar upplysningstidens mörka sida i Sydney. Han gör den ständigt återkommande reflektionen att man under upplysningstiden var kapabel att skapa de skönaste verk och samtidigt kolonisera hänsynslöst. Som sagt är en sådan tanke så väletablerad att den inte är särskilt intressant. Men säkert har han lyckats få till en suggestiv installation (art newspaper).
Bigert & Bergström visar installationer på Artipelag. Som det brukar vara med B & B är deras verk tekniskt avancerade och suggestiva. Nils Forsberg (Expressen) menar att de inte fungerar som konst. Vad han menar med detta torde vara bristen på mångtydighet. Verken har sin givna diskurs och det blir aldrig mer än så. Man kan också diskutera kvalitetsnivån som påverkas av detta. B & B har visserligen en hygglig position i konstvärlden men är inte inblandade i någon toppstrid, inte ens i den svenska ligan.
