2475: En mästare som kom tillbaka

Postat den 2017 29 november av Lars Vilks

Jaja, utrensningarna är ständigt attraktivt nyhetsmaterial. Idag åkte Heimerson ut från Aftonbladet. Han råkade trampa snett i värdegrunden.

Det finns annat att uppmärksamma och jag vänder mig igen till konsten. Idag hade jag en visning i Davids samling i Köpenhamn. Huvudnumret är den islamska samlingen, den håller världsklass. Emellertid ligger den utanför min kompetens och jag koncentrerade mig på en annan höjdpunkt, nämligen Vilhelm Hammershøi. Denne målare som levde mellan 1864 och 1916 är känd för sin sparsmakade stil. Han hade stora framgångar under sin livstid men blev under större delen av 1900-talet ett marginellt inslag i dansk konst. Han var ju inte modernist. Vändpunkten kom på 1980-talet då intresset sköt fart och han har nu hamnat i en position som en av dansk konst allra största. Även i internationella sammanhang är han eftersökt och de större museerna vill mer än gärna ha en Hammershøi. I förra veckan såldes en av hans målningar för 6,2 miljoner dollar på Sotheby’s i New York. De målningar som attraherar mest är hans interiörer från hans hem i Köpenhamn. Målningen kan ses här. Hans hustru sitter vid pianot med ett bord i förgrunden. Konstnärens palett är begränsad och jag skulle gissa att hans färger är blyvitt, umbra, ljusockra och bränd terra. En besökare har vittnat om att hans palett bestod av tre små klumpar av grå nyanser.

Vermeer finns i bakgrunden som inspirationskälla men Hammershøi undviker allt anekdotiskt innehåll. Ser man på den här bilden är den också lite besynnerlig. Hans hustru Ida har alltså satt sig vid klaveret men tycks ha dukat fram en måltid som består av två tomma tallrikar och ett fat med smör. Det går inte riktigt ihop som en skildring av något utanför konstnärens måleriska behov och hans stränga begränsningar. En del av målningarna i Davids samling kan ses här.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 54 kommentarer

2474: En opolitisk betraktelse om grönt

Postat den 2017 28 november av Lars Vilks

Politiken har dagligdags showtime men jag hoppar över den för att istället skriva något om grön färg vilket efterlystes i kommentarerna.

Grönt brukar anses som ganska svårt att behärska. Det rör sig då om landskap där grönt förekommer i många nyanser och där detaljerna är otaliga. En del konstnärer använder inte färdiga gröna utan väljer att blanda. Det är inte så komplicerat. Kadmiumgult och coelinblått (man kan alternativt ta pariserblått i mycket små mängder eftersom den färgen är väldigt stark) ger en starkt vårgrön färg som oftast blir lite för mycket av det goda. Man kan dock få mera dova färger med ultramarin och kadmiumgult, eller ännu dovare med ljusockra (och här kan man gå vidare med liknande färger som guldockra och obränd sienna. För att få fram mörka nyanser går det naturligtvis att blanda in komplementfärgen rött vilket dock är lite slöseri med en dyr färg. Andra sätt är att använda umbrafärger. Bränd umbra kan blandas med ultramarin och sedan kompletteras med den ljushetsgrad man önskar med ockra.

Emellertid finns det ingen anledning att inte utnyttja befintliga gröna färger. Grundfärgen för grönt är smaragdgrönt men har idag i stor utsträckning ersatts av phtalogrönt. Mycket stark färg som sällan kan användas utan omfattande blandning. Ljusa gröngula nyanser kan man få fram med en liten mängd av denna och en stor mängd av citrongult – eller om det skall vara lite dämpat, ljusockra. Smaragdgrönt/phtalogrönt kan naturligtvis bearbetas med jordfärgerna för en stor variation av gröna nyanser. Själv tar gärna sap green som är mindre intensiv och lite mindre blå. En del konstnärer är förtjusta i grönjord som är en brunaktig grön, svag färg. Lätt att blanda även i ljus kulörer. Det är inte alltid kadmiumgula färger ger rätt blandning. En möjlighet är att använda neapelgult (som är en av mina ständiga färger). Neapelgult är lite problematiskt eftersom den förekommer i många nyanser, man får leta upp den som passar. Kromoxidgrönt behöver man inte så ofta men det är en bra färg till blandningar där man inte önskar ett blåaktigt grönt. En fördel med kromoxid är att den kräver relativt olja och kan därför användas i den undre skikten. Man skall inte göra för stor affär den saken men följer man boken skall man börja med oljefärger som har låga oljekrav och sedan fortsätta med sådana som kräver mycket olja. Gör man inte det kan det bli sprickbildningar eftersom de oljekrävande absorberar ovanliggande skikt. Men det är numera sällan någon bryr sig om detta. Och det brukar gå bra ändå. Ett sätt att komma undan alla sådana problem är att måla allt i ett svep ”a la prima” men det passar förstås inte alla.

Gröna nyanser dyker också upp i porträttmålningar. När man skall dämpa färger är den vanligaste vägen att göra det ultramarin. Då hudfärger innehåller ljusockra blir det en dragning mot grönt vilket man kan observera i många målningar. Det går att manövrera sig ur detta genom att ha lite krapplack i hudfärgen men det är en svår balans.

Publicerat i konstteori | 9 kommentarer

2473: När samhällsmarkörer saknas

Postat den 2017 26 november av Lars Vilks

Det är inte alltid så lätt för värdegrundsbaserade kritiker att förhålla sig till de klassiska verken om de inte har omvandlats enligt rådande politiska infallsvinklar. Gunilla Brodrej har sett och hört Rossinis Askungen och där fanns ingenting att bena upp dagens problem med (Expressen). Hon tycker ändå att det kan få för sig men höjer ett varningens finger: ”naiva berättelser som klätts i odödlig musik och framförs av de yppersta sångarna. Och inget fel i det, men det kan vara bra att påminna om det för ibland uppstår en helt omotiverad respekt för genren.” Ja, det är bättre om den rätta åsikten är med. I alla fall tycker hon också att det finns ett litet behovsmotiv: ”sagostund för fullvuxna. Och kanske är det just det vi behöver just nu. En som slutar med att godheten segrar. Utan en enda problematiserande samtidsmarkör.”

Hur skall man förhålla sig till detta besvärliga problem? Det är ju så att de flesta berättelser är tämligen enkla och man kan kalla dem för naiva om man vill. Men vad de betyder blir en sak för betraktaren. Vill man se på Askungens problematik är det inte svårt att ge den en samtidsmarkör. Här har vi någon som trakasseras svårt men som får sin upprättelse. Det är synnerligen aktuellt och vad som återstår i upprättelserna är om de har varit tillräckliga. Där ligger sakernas tillstånd som de ser ut idag. Inte nog med upprättelse eftersom det vore bättre att förändra hela världen till en harmonisk enhet där alla är lyckliga. För att skapa en sådan värld måste man ha en ideologi som är universell men då vi lever i en mångkulturell och postmodern värld där det inte finns några godtagbara universella värden är det inte lätt att navigera.

Ett par konstutställningar som jag har besökt vilka inte heller berör aktuella samhällsproblem. Leif Eriksson ställer ut på Galleri Rostrum i Malmö. För de flesta är Eriksson inte känd trots att han är en pionjär inom avdelningen Artist’s Books. Och inom konceptkonsten. Han har dessutom skrivit in sig i den svenska konsthistorien med sin kritik av Max Walter Svanbergs manipulerade grafik. Det ledde till en rättsprocess om upphovsrätt vilken Eriksson till slut vann. Ett viktigt prejudikat skapades. På utställningen visas böcker, objekt och projekt. Dessutom hans självporträtt som Rauschenbergs get. Sevärt!


Leif Erikssons böcker och självporträtt

På Galleri Estetica i Malmö pågår galleriets sista utställning. Och den visar en nestor i svensk konst, Gerhard Nordström, en målare som fortsätter intensivt med sitt måleri trots att han har passerat de 90. Han kan sin sak och är man intresserad av måleri är det givet att man skall se den. Nordström arbetar i en stor tradition från impressionisterna och Cézanne. Han kan det där med att hantera de besvärliga gröna färgerna. Jag stötte på en av hans gamla elever (Nordström var lärare på Forums målarskola) och hon berättade att de inte fick använda gröna färger utan blanda själv. Man får väl anta att Nordström följer den devisen. Han använder t o m pariserblått som är en besvärlig sak att handskas med. Med ultramarin, gult och ljusockra skapar han sina landskap. Ibland med inslag av jordfärger och rött.


Landskapsmålning av Gerhard Nordström

Publicerat i om utställningar m m, politik | 7 kommentarer