2478: Lavinens senaste

Postat den 2017 5 december av Lars Vilks

Så var det Benny Fredrikssons tur (Aftonbladet). En man med en värdegrund så stram att den till slut krackelerade i ett mörkertal. Fredriksson har en inte helt obetydlig roll i RH-dramat och det här tillägget är onekligen en extra färgklick.

Björn Ulvaeus berättar (SvD) att han efter Lavinens framfart tänker på ett nytt sätt. Feministiskt. Han har alldeles rätt i det men man kan undra varför han inte har kommit på det tidigare eftersom det inte är några nyheter. Ett vinnande sätt som omedelbart väcker till liv huruvida det handlar om allmän godhet eller är ett utslag av Viljan till Makt. Man flyttar naturligtvis fram sina positioner med ett sådant beteende. Om en man vill positionera sig är det inte nödvändigt att enbart vända sig till någon form av enfaldig manlighet och trakassera kvinnorna. Det finns gott om betydande kvinnor som man kan alliera sig med – och dessutom vinna framgångar hos män genom ett moraliskt korrekt sätt. Männens strömhopp till den korrekta fåran har varit överväldigande under de senaste veckorna.

Lavinen har för övrigt nått fram till den svenska konstvärlden och bekännelser med högt läsvärde finns nu att tillgå hos KRO. I dessa texter, och de skiljer sig inte så mycket från andra områdens, kan man konstatera att en faktor inte får glömmas bort: Spriten. Det mesta tycks ha försiggått under fest och rus och kvinnorna har inte heller spottat i glaset. Nykterhetsrörelsen har en mäktig uppgift framför sig. Man får dock ta hänsyn till att situationen har förändrats i konstvärlden. Där man tidigare hade en närmast total mansdominans har den kvinnliga representationen ökat drastiskt. Ingen konsthögskola eller större konstutställning kan undvika att tänka rätt i genusfrågan. Det kan finnas en och annan, gärna internationell, storhet som med opassande framgång kan stöta på kvinnliga studenter. Jag erinrar mig den kvinnliga student som berättade att han hade fått en direkt sexistisk uppvaktning av en mycket känd amerikansk fotokonstnär. Framgång föder möjligheter men det här var ett tag sedan och den här konstnären har nog bytt strategi. Lite mjukare, lite vänligare, lite mer feministiskt. Man kan inte annat säga än att feminismen är en effektiv skapelse av det patriarkaliska samhället.

Strategier handlar också om tajming. I nuläget bör man vara återhållsam med att nyansera bilden av Lavinen. Victor Malm skisserar bakgrunden till akademiskandalen utan att teckna den i svartvitt (Expressen). Det blir inget direkt fällande domslut vilket många förväntar sig.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, politik | 4 kommentarer

2477: Utan logik i Kassel

Postat den 2017 3 december av Lars Vilks

Medan vi inväntar nästa medieskandal med åtföljande upprörda röster och uthängningar i släptåg skall man inte glömma bort konsten. En intressant bok har kommit i svensk översättning i år, Enrique Vila-Matas (spansk författare, född 1948) Utan logik i Kassel. Den handlar om författaren själv som har inbjudits till Documenta 2012 för att offentligt sitta och skriva några dagar. Att bildkonsten söker sig till författare är numera vanligt och i det här fallet blev det en roman med självbiografiska drag. För man får vara försiktig. Trots allt är det en roman han skriver och även om man lätt invaggas i att det är ett upplevelsereportage finns det en del saker som inte alls stämmer med verkligheten. Å andra sidan är det mycket som gör det och en del av behållningen är hur författaren uppfattar samtidskonsten. Han är inte helt obevandrad eftersom han har haft mindre samarbeten med kända konstnärer som Dominique Gonzalez-Foerster och Sophie Calle. Vila-Matas deklarerar i boken att avantgardet är borta och inga egentliga innovationer kan skapas. Däremot många intressanta och komplexa verk som han fascineras av. I boken återvänder han ständigt till Tino Sehgals This Variation, ett verk som även hyllades av kritikerna. Ett mörkt rum där det inträffade händelser för besökaren, musik, ljud, en fras, en beröring. Ett ledmotiv i boken är MacGuffin, ett begrepp som blev känt genom Hitchcocks film De 39 stegen från 1935. Hitchcock har återgett en historia om två resenärer där en av dem påstår sig ha en MacGuffin på bagagehyllan och han förklarar att det är en apparat som man fångar lejon med i Skottland. I Vila-Matas bok är det lejon i Tyskland. Det är alltså ett objekt som sätter igång ett händelseförlopp men som i sig inte har någon större betydelse. Författaren använder sig flitigt av MacGuffins när han har sina kontakter med Documentas värdar.

En annan installation som huvudpersonen i boken uppskattar var Pierre Huyghes Untilled, ett arrangemang utomhus med skulptur, bikupa, avfallshögar och två hundar, en med ett av sina ben rosafärgat. Också detta verk blev kritikerhyllat och är alltså ett exempel på samtida kvalitetskonst på allra högsta nivå. Huvudpersonen tillbringar en natt i installationen och möter på morgonen hundarna. Det är nog ett stycke fiktion men fungerar väl för att underbygga den problematiska romangestalten som lider svårt av kvällsångest och har svårt att sova.

Inledningsvis trodde jag att de beskrivna konstverken fanns i utställningen. Jag blev mycket nyfiken på ett verk av Bastian Schneider, The Last Season of the Avant-Gards. Installationen skulle innehålla en ofullbordad målning ett slag vid Smolensk under andra världskriget. På staffliet fanns en inskription från Martinus von Biberachs gravsten: ”Jag lever och vet inte hur länge/ jag dör och vet inte när/ jag reser och vet inte vart/ jag förundras över att jag är glad”. Installationen och konstnären är författarens uppfinning men Biberach är en reell författare som verkade på 1500-talet. En annan sak som också överraskade mig var uppgiften om den 85-årige portugisen Antônio Jobims verk inspirerat av Salvador Dalís filmmanus Babaouo. Här tar fantasin fart, den chokladälskande 85-åringen äter lunch med curatorn Carolyn Christov-Bakargiev och hennes assistent Chuz Martínez på restaurang Osteria och sjunger för dem med inlevelse fadon Não quero amar. För att sedan försvinna spårlöst några dagar (han skall vara känd för att ständigt bli borta). ”Konstnärens” verk inleddes med ett annat musikstycke, en sardana, Per tu ploro.

Åtminstone är musikstyckena befintliga i sinnevärlden som ni kan konstatera nedan:

Men det mesta är ”korrekt”. Restaurangen Osteria existerar liksom kinarestaurangen Djingis Kahn där författaren utgör en installation. Liksom en liten scen utanför biografen Gloria där man annonserar för Mikael Håfströms film Shanghai.

Boken är värd att läsa och den ger underlag till att fundera på samtidskonstens position.

Publicerat i Böcker | 1 kommentar

2476: Skönandarnas svåra tid

Postat den 2017 1 december av Lars Vilks

Litteraturen som konstform är inte vad den har varit. Det skrivs ständigt nya romaner men det är numera en given form som ständigt upprepas. Nya berättelser är vad man kan erbjuda. Men det går att odla historien och de tunna trådar som poesin alltfort kan spinna. Dessutom har man filosofin.

Svenska Akademien är en sådan eterisk plats. Upphöjd i den litterära konsten. Vackert nog i sig men under den senaste tiden har den världen brutit samman. Den nu så kände Kulturprofilen har organiserat kulturevenemang som lovordats för sin höga kvalitet. Motiveringarna för hans kungliga medalj åberopar bland annat att man genomfört en uppläsning av Marcels Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det krävs en del för att fullt ut kunna njuta av detta verk i sju volymer. Sensibla poeter varvade med sina dikter och det framfördes klassisk musik. Men allt detta ger inget pluskonto på den nota som nu har lagts fram. Att personer med inflytande använder sig av sin position är det inte mycket att säga om. Det är oundvikligt. Men den uppförandekod som skönandarna har tillämpat är det verkliga problemet. Inget vet exakt vad som har försiggått objektivt och det är tveksamt om rättsväsendet kan fälla några domar. Sensmoralen torde bli att byta taktik. Redan 1528 utkom Boken om hovmannen av Baldassare Castiglione. En skrift som tydligen inte har varit föremål för högläsning bland de vittra i sällskapet. Det är också möjligt att kulturmannen varit mer organisatör än skönande.

I varje fall är skadeglädjen stor och mördande som man kan läsa i två artiklar i Expressen.

Emellertid kan man vara säker på att patriarkatet inte faller. Det är vårt kulturkapital och allt vi har kommer därifrån. Men det är inte längre nödvändigt att det upprätthålls av just män. Det går lika bra med selleri.

Publicerat i politik | 9 kommentarer