2529: Nätverk och den känsliga frågan om invandringskostnader

Postat den 2018 10 februari av Lars Vilks

I Helsingborgs Dagblad omtalas en studie av Alireza Behtoui (professor i sociologi vid Söderörns högskola). Det han visar är att det är svårare att göra karriär i den akademiska världen om man har invandrarbakgrund. Den troliga förklaringen som nämns är att man saknar tillgång till de rätta nätverken. Tillgång till nätverk är naturligtvis avgörande i alla sammanhang. Vill man t ex bli framgångsrik i konsten är det nätverken som avgörs. Bäst nätverk vinner alltid och därför får den som villgöra karriär inse att detta är väsentligare än vad man presterar i övrigt. Det mesta som görs både i den akademiska världen och i konstvärlden är tämligen medelmåttigt. Men med kontakter och vilja att anpassa sig till vad nätverken önskar blir möjligheterna mycket större. Nätverksbyggen som kontrollerar vem och vad som skall ges möjligheter är givetvis en form av diskriminering. Men det är inte mycket man kan göra åt det. Varför man uppmärksammar det här hänger förstås samman med att man vill se lite rasism. Men det har inte så mycket att göra med det.

Det verkar nu som om man har kommit fram till att invandring inte är lönsam. Sedan moderaterna har svängt i frågan har det envetna försvaret blivit allt mindre. Det hjälper inte att försöka kalla moderaterna för främlingsfientliga rasister eller något i den stilen. Alla de som har försvarat en lönsam invandring har fått hantera siffror på ett speciellt sätt. En sak är att man blandar all invandring. Ta t ex nordisk och tysk arbetskraftsinvandring som kan användas till att hjälpa upp siffrorna. Man kan också välja lämpliga årtal. En annan möjlighet är att göra en långsiktig kalkyl som baseras på att invandrarna har kommit i arbete. Man kan se lite av dessa strukturer vid en jämförelse mellan Jesper Strömbäcks ”Utan invandring stannar Sverige” och Tino Sanandajis ”Massutmaning – Ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende” som diskuteras i Ekonomistas.

Manipulationer och skönmålningar har begränsad livslängd när realiteterna ständigt gör sig påminda. Reaktionerna kan också bli överdrivna när det framkommer att vi har matats med missvisande påståenden.

Publicerat i politik | 17 kommentarer

2528: Den andra pakistanska invationen

Postat den 2018 8 februari av Lars Vilks

Året var 2001 och det kom mer än 4 000 medborgaransökningar från Pakistan. För att bli medborgare i Ladonien och flytta dit. Händelsen rönte stor medieuppmärksamhet och på ett par veckor blev Ladonien känt världen över. Vi lade information på hemsidan att det inte var möjligt att invandra till landet och att det inte fanns några bostäder etc. Mer kunde man inte göra.

Nu är det igång igen. Det senaste dygnet har det inkommit uppemot 1 000 ansökningar från Pakistan och några från Indien och Bangladesh. Ingen rök utan eld och källan till detta utbrott är uppenbarligen en video på YouTube. Ser man, även om språket är lite svårt, förstår man den falska marknadsföringen. Man har t o m inkluderat ett ståtligt hus från Ladonia i Texas (det finns en ort med det namnet).

Publicerat i Nimis | 12 kommentarer

2527: Provokation och expansion

Postat den 2018 7 februari av Lars Vilks

Provokationer präglar konsten men alla provokationer är inte lika lyckade. Vår tid med sitt intensiva nyhetsflöde kräver ständiga provokationer och konsten får försöka följa med. Den gör också det och i konstens nyhetsbevakning är de vanliga. Visserligen med begränsad räckvidd och med fyrverkeripjäsens potential. Det är väl så man får se Emma Sulkowicz senaste performance. Hon gjorde sig känd som kvinnan som drog runt med en madrass. Hon lägger sig i den alldeles aktuella fåran och i MoMA ställer upp sig klädd i asterisker framför en bild av Chuck Close (han har använt grovt språk mot några av sina modeller och har hamnat i lägervall). Därefter är det Picassos tur. Det sexistiskt patriarkaliska samhället är naturligtvis skakat i grunden och dess tecken är asterisken. En asterisk på konstnärens namn på museiskylten och det är väldigt illa. Men inflationens tid är nära. (Artnet)

Jag nämnde häromdagen Tomas Björks bok om Julius Kronberg. Björk avvisar givetvis den linjära konstutvecklingen, alltså att konsten skulle utvecklas i en bestämd riktning, mot det bättre. Under modernismens tidevarv var en sådan synpunkt någorlunda vanlig eftersom man ständigt såg nya och gentemot de gamla, överskridande former. De äldre blev historiska, de nya levde en kort tid för att sedan samma väg osv. Men även om man inser omöjligheten i ett sådant drama kommer man ifrån att konsten har en i det stora hela linjär utveckling. Genom överskridandet blir det möjligt att göra vissa projekt och verk. När dessa har erövrats har någonting tillkommit som kan återanvändas. Readymaden var en gång helt otänkbar. Idag är den självklar, liksom att konst kan vara installationer, film, text, dokument, handlingar, musik, ljud, ja vad som helst. Det är också möjligt att ta upp ämnen som tidigare var förbjudna. Men innehållet är inte så enkelt att hantera eftersom varje tid bjuder på sina fördomar som inte är desamma som tidigare. Det är det vi stöter när vi ser alla som blir kränkta av äldre verk och beteenden som tidigare inte väckte samma uppmärksamhet. Andra företeelser som onekligen har utvecklats är synen på kvinnliga konstnärer eller konstnärer från andra delar av världen än den västerländska.

Den genuina provokationen är emellertid svår att se idag eftersom konsten inte förmår att utmana makten, vare sig inom eller utom konsten. Ingen anledning till större oro, genuina provokationer är sällsynta och kan inte serveras på veckobasis i nyhetsflödet.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 57 kommentarer