2532: Estetiskt på Malmö konsthall

Postat den 2018 15 februari av Lars Vilks

Även om samtidskonsten drar stora växlar på politiken finns det även annat. Utställningen Odradek (efter en novell av Kafka) på Malmö konsthall är en skulpturutställning med utgångspunkt från särlingen Judith Scott. Judith Scott (1943-2005) led av Downs syndrom och dessutom av dövhet. Sent i livet kom hennes intresse för fiber och teckningar att leda till en omfattande produktion. Hon har rönt stor uppmärksamhet under senare år. Särlingar i konsten är sedan länge en etablerad del av konsten. Det rör sig i regel om oskolade personer som skapar fascinerande objekt som avviker från konstens reguljära inslag. Särlingar bildar en egen kategori och har hittills aldrig nått de riktigt stora höjderna. Det är klart att en särling inte skapar sin egen karriär utan blir upptäckt och till stor del skapad av några av konstvärldens agenter. Visserligen är det så att betraktaren fullföljer skapandet av ett konstverk men i fallet med särlingar får man också skapa konstnären.

Hur som helst är Scott sevärd och det är första gången hon visas i Sverige. Scott placeras in bland ett antal samtidskonstnärer som har en inriktning på skulptur. Tämligen traditionellt med rumsbildningar, installationer, olika material och tillvägagångssätt. Nairy Baghramian är en uppåtgående konstnär som deltog i Documenta i fjor. Hon blandar gärna sina material. En mera konceptuell inställning finner man hos Oscar Tuazon som är tämligen välkänd. Hassan Sharif (1951-2016) har visat på många håll bland annat på Venedigbiennalen i fjor. Han har blivit känd för sina samlingar och sammanställningar av funna objekt. Utställningens tungviktare är förstås Franz Erhard Walther (f. 1939) som belönades med ett guldlejon på fjolårets Venedigbiennal. Hans verk som ganska sent vunnit stor uppskattning har förekommit under lång tid och han kan beskrivas som en mjuk minimalist eftersom han arbetar med textil i stor skala.

Man får säga att den här utställningen rör sig kring modernistisk estetik vilket på sitt sätt är en smula sensationellt även om det är vanligare än man kanske kan tro. Inga pekpinnar, verken överlämnas åt betraktaren att ta ställning till, form, kontrast, rumsbildning, komposition.


Skulptur av Judith Scott


Teckning av Judith Scott


Skulptur av Nairy Baghramian


Installation av Hassan Sharif


Installation av Oscar Tuazon

Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar

2531: Den långvariga krisen för konstrecensionerna

Postat den 2018 13 februari av Lars Vilks

Recensionerna i dagspressen sjunker kraftigt. Carl-Michael Edenborg (Aftonbladet) har samlat lite statistik från de stora dagstidningarna. Konstrecensionerna är inte särskilt framträdande och under en tioårsperiod har de fallit överlag. Mest konstvilligt är det i SvD som hade 29 konstrecensioner 2007 och 25 2017. I botten ligger Aftonbladet med motsvarande 8 resp 5 recensioner.

Det är ingen överraskning. Medierna idag prioriterar det allmänna nyhetsvärdet. Konstens kapacitet är inte stor i den branschen. En och annan provokation, i regel initierad av ett politiserande utspel kan få uppmärksamhet men kanske inte en recension. Bortsett från Venedigbiennalen och Documenta har ”biennalkonsten” inte några sensationer att erbjuda. Ta t ex en i raden, den idag öppnade New Museum Triennial (Art Newspaper). Curatorerna har valt konstnärer som engagerar sig i tidens stora frågor. Konsten har inte något särskilt nyhetsvärde att erbjuda i detta. Och en begränsad läsekrets.

Den vanliga recensionen är att bevaka en utställning som sällan placeras i ett större sammanhang. En orsak kan vara att utrymmet för skribenterna är starkt begränsat. Det blir då skriverier för internt intresse. Det interna intresset har å andra sidan fått nya platser som t ex Kunstkritikk, konsten.net och Omkonst.
Grundproblemet är förmodligen att konsten inte förändrats särskilt mycket. Kvantiteter saknas inte däremot utbrytningar och kritik av det etablerade. Den internationella samtidskonsten med sin konsensus har blivit en stagnation.

Publicerat i Konstkritik | 5 kommentarer

2530: Nådde inte fram och ordningen återställd

Postat den 2018 11 februari av Lars Vilks

Islam blev aldrig någon succé. Trots kampanjer och blomsterspråk gick det ständigt utför. Det senaste haveriet är islamofobi.se. Statsunderstödd förstås och kulturministerns förhoppning. Men som det har framkommit på flera håll (t ex Expressen) var det lite si och så med vad som skulle kunna kallas för rimligt. Begreppet ”islamofobi” är nu ordentligt vingskjutet och man kan med fog säga att det finns all anledning att ta det bokstavligt, en religion som inger föga förtroende och som man bör hålla under uppsikt. Moderniseringen tycks inte ha gjort några framsteg att tala om och som jag ser det är denna religion tills vidare inte värd mer än att framställas som rondellhund.

Om vänstersidan har sprungit sig trött i Islams labyrinter kan den glädja sig åt Högern. Först hade vi moderaterna och sedan glidningen vänsterut i nya moderaterna och nu har vi fått, ja, neomoderaterna, nygammalt på det politiska dansgolvet. Därmed är ordningen återställd. Det politiska landskapet bygger på en sedan länge etablerad struktur med vänster och höger och i denna ordning har alla sina uppgifter och åsikter som endast förändras långsamt. Efter ett antal förvirrande år kan man nu skönja att de gamla striderna kan fortsätta där de slutade.

Publicerat i politik | 20 kommentarer