2546: Polsk modernism på Moderna Malmö

Mera konsthistoria från marginalerna. Moderna Museet i Malmö öppnar en utställning med de polska konkretisterna Katarzyna Kobro (1898 -1951) och Wladislaw Strzemi?ski (1893 – 1952). Att uppmärksamma konstnärerna från olika länder som är mindre kända har pågått en tid och man kan se trenden på rätt många museer. Presentationstexten har sin sedvanliga lamentation: ”Men trots att de var väldigt aktiva och hade täta kontakter med förgrundsgestalter inom de avantgardistiska strömningarna i Europa har de utelämnats när den officiella konsthistorien har skrivits.” Det är svårt att skriva en ”rättvis” konsthistoria eftersom uppdraget främst handlar om att rensa bort så mycket som möjligt. Huvudlinjerna i konsthistorien är lagda och det finns inte mycket att invända mot det. Däremot kan det göras kompletteringar. En framgångsrik sådan är de sydamerikanska konstnärerna som nu visas på Moderna i Stockholm. Kompletteringarna kan naturligtvis vara intressanta och välmotiverade. Behovet av att finna nya konstnärer i det historiska flödet är också stort. Man får ändå räkna med att de flesta fynden kommer att stanna i periferin men som registrerade och kända. De blir använda bara till diverse utställningsprojekt. Kobro och Strzemi?ski är inga nya fynd. De har varit med ett bra tag. Det stora lyftet kom för Strzemi?ski när han visades på Documenta i fjor. Men han har varit en hyggligt känd konstnär åtminstone under de senaste tio åren, idag är han rankad 2415). Kobro rankas 4690, hennes sena meriter inkluderar t ex Taipeibiennalen och MoMA 2012. I sista hand är det också en fråga om marknadsföring.

Problemen för en inkluderande konsthistoria är enorma och jag kan inte se någon annan lösning än den som egentligen redan praktiseras. I de konsthistoriska översikterna har det blivit vanligt att avsätta ett visst utrymme för konstaktiviteter i olika geografiska områden. Det brukar vara förbehållet den moderna delen av konsthistorien. Skall man ge sig på allt (med ett yvigt konstbegrepp) kan man bara räkna med ett enda långt katalogiskt kaos. Komplementen blir de nationella och lokala översikterna. Det finns nog ingen annan lösning.

Hur som helst skall man inte glömma bort det som visas på Moderna i Malmö. Kobro och Strzemi?ski verk är väl värda ett besök. Särskilt Kobros skulpturer visar hur de konkretistiska möjligheterna på ett fascinerande sätt kan varieras på ett innovativt sätt. Man skall inte heller missa Strzemi?skis grafiska design. I utställningen visas också en rad referensverk från den polska samlingen i ?ód? samt från Moderna Museet.

Målningar och skulpturer från utställningen

Det här inlägget postades i om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till 2546: Polsk modernism på Moderna Malmö

  1. minnesdagen skriver:

    Jag köpte några populärvetenskapliga konstböcker på 90-talet och noterade då att väldigt många länder totalt utelämnades från konsthistorien. I stort sett var det bara Italien, Frankrike, Spanien, Holland och England som gällde. Där fanns några från USA, alldeles i slutet, i 1900-tal.
    Att det aldrig någonsin funnits en enda betydande tysk konstnär kunde jag tolka som att tyskar skulle bojkottas. (Möjligen ett undantag, men de fanns bara i vissa böcker, Klimt och Schiele). Från Ungern, Polen , Ryssland och övriga Östeuropa – inte en enda.
    Köpte man en bok, som hette exempelvis, typ något som, ‘de 100 största målarna i historien’, så fanns där ingen från Östeuropa eller Tyskland. Inte ens Klimt.

    Nu börjar det dyka upp en och annan bok om t.ex. Polens historia. Sådana fanns knappt för några år sedan, speciellt inget om tiden från 1945 och framåt. Jag vet för jag sökte förgäves i bibliotek och hos bokhandlare.

  2. Lars Vilks skriver:

    Jag vet inte om du prövar att lansera ännu en konspirationsteori. Märkliga böcker du tycks ha fått tag på. Visserligen är Tyskland en rätt sen uppfinning men man brukar utan vidare räkna dit Dürer och Cranach som ingår i den absoluta kanon. Den tyska expressionismen med Nolde och Kirchner är självklar, liksom Heartfield och Grosz från mellankrigstiden. Max Beckmann och Kurt Schwitters kommer man inte heller förbi. Idag är också Käthe Kollwitz självklar, liksom Paula Modeersohn-Becker. Ryssland står starkt med Malevitj och hela den konstruktivistiska rörelsen. Och det finns åtskilligt mer. Östeuropéer finns också även om de utvecklade sina karriärer i väst. Brancusi kommer från Rumänien och Christo från Bulgarien.

  3. Från Graven skriver:

    Det är denna, av Klimt…: https://www.dailyneuvieme.com/Plongee-dans-le-Vienne-de-Klimt_a3552.html
    (Vad heter den? “Les forces du Mal et Les Trois Gorgones”?)

    …som jag menar inspirerat Otto Dix “Drei Frauen” (1926):

    https://www.pinterest.com/pin/486529565966910414/

  4. Lars Vilks skriver:

    De fientliga krafterna i Beethovenfrisen. Vidundret Tyfon, till vänster gorgondöttrarna Sjukdom, Vansinne och Död, till höger figurer som representerar, Liderlighet, Otukt och Omåttlighet.

  5. sl skriver:

    Jag tänkte just påminna om Ryssland; där finns ju en mycket stark konstnärlig tradition som går tillbaka på ikonerna och sen Peter den Stores påbjudna kulturpolitik, den har fått enastående konsekvenser. Men det är klart, den innebar import och studium av den västerländska konsten, för att att sen excellera.

    Konsten är förbunden med kulturens grund, religionen. Den västerländska konsten är i grunden katolsk, protestanterna vitkalkade sina kyrkor och satsade på musiken istället för bilder som skulle visa på texter som framfördes på latin. Tyskland blev nation 1871, dess preussiska grund var förstås luhersk.

  6. Per skriver:

    Det är väl ändå ett faktum att det östeurpoeiska avangardet under lång tid har varit förbisett i historieskrivningen, fram tiil ganska nyligen. Bukarest som “östeuropas Paris” har väl uppmärksammats sent. Osv.

  7. Ludvig K skriver:

    Polen hade en trevlig kulturell period under 50- och 60-talet, mycket bra jazz producerades, och en del filmer också. Polanskis “Kniven i vattnet” är att rekommendera. Bra soundtrack av Krzysztof Komeda, Polens egen Jan Johansson, som liksom Johansson dog alldeles för tidigt i en olycka. Finns mycket bra tjeckisk och ungersk konst också från 40-50-60-talen, t ex Endre Nemes (Tjeckien-Ungern) och Jiri Kolar (Tjeckien).

  8. minnesdagen skriver:

    Lustigt att du nämner just 50- och 60-talet i Polen, Ludvig. I slutet av 60-talet hände något. Då tröttnade en del av eliten på det nerkörda Polen och begav sig till västeuropa. Det var förstås ett stort privilegium, få förunnat. Dessa priviligierade från förtryckarapparaten kunde ta av sig uniformerna och flytta till rikare länder i väst där de kunde kickstarta sina nya karriärer.

  9. sl skriver:

    Jag skulle faktiskt också kommentera Ludvigs trevliga Polen-period, den innehöll nämligen en kraftfull dos av judeförföljelser. Vi har en grupp väl utbildade polacker och deras avkomma i Sverige som flydde hit 68-70 pga pogromer. De tröttnade på allt från att inte kunna göra karriär till att bli misshandlade på gatan på grund av efternamnet. De flydde av rädsla, hade inga större problem med att assimileras i det svenska samhället.

    Det fanns alltså flera Polen; ett liberalt, ett katolskt konservativt, ett sovjetlydigt och ett som hjälpte nazisterna i judeutrotningen. Alla levde de under kommunistisk permafrost, och kommunisterna använde de kommunistiska och nazistallierade grupperingarna mot de liberala. Kommunister och nazister är tvillingar rent moraliskt och intellektuellt. Att använda judar som syndabock har lång tradition i Polen, och användes i detta fall till att bibehålla kommunisternas maktinnehav något decennium till.

  10. Mattias skriver:

    Lite intressant med hur man uttrycker sig; pratar minnesdagen och sl om samma sak?

    minnesdagen:
    “Då tröttnade en del av eliten på det nerkörda Polen och begav sig till västeuropa. — Dessa priviligierade från förtryckarapparaten kunde ta av sig uniformerna och flytta till rikare länder i väst där de kunde kickstarta sina nya karriärer.”

    sl:
    “Vi har en grupp väl utbildade polacker och deras avkomma i Sverige som flydde hit 68-70 pga pogromer. De tröttnade på allt från att inte kunna göra karriär till att bli misshandlade på gatan på grund av efternamnet. De flydde av rädsla, hade inga större problem med att assimileras i det svenska samhället.”

  11. Ludvig K skriver:

    Ni är ju nästan lika hopplösa som en normkritisk kulturstrateg… får man inte säga att man gillar Komeda längre??

    Det kan väl vara bra att då och då lyfta fram något positivt i Östblocket, som får dras med så mycket elände hela tiden. Utan att behöva göra avbön för något annat som också har hänt i det förflutna.

  12. sl skriver:

    Visst får du säga att du gillar Komeda.

    Jag avstod initialt från att kommentera, tills vår kryptonazist började kalla fördrivna judar “priviligierade från förtryckarapparaten med kickstartade karriärer i väst”. Bortsett från att minnesdagen, denna sop-påse på historiens skräphög, föraktar offren för illgärningarna, låtsas hen som att de flyende gjort karriärer. Det är några av deras barn och ungdomar som gjort karriärer, själva fick de vanliga jobb lågt på stegen, vid en tid då vi hade full sysselsättning. Men ingen infam lögn är för grov för minnesdagen, nazismens hat och lögner lever kvar hos enstaka individer med sorgliga familjeöden i bagaget.

    I praktiken föredrar jag konsten utan dess politiska sammanhang, men det kan man inte helt få. Det är alltid vissa som politiserar. Det gör de ofta på konstens bekostnad, den kommer i bakgrunden för politiska agendor. I detta fall reducerades den till bakgrund åt minnesdagens patologiska historierevisionism, alltså utstuderad ondska. I vanliga fall är det nervösa fröknar i kvällspressen som oroar sig för att inte vara goda nog som är problemet. Det får ändå sägas vara mindre dåligt än judehat.

  13. Ludvig K skriver:

    All right, det är viktigt att markera någon som så orättvis förvanskar. Så länge minnesdagen heter just “minnesdagen” lär vi få dras med dennes besatthet vid att skriva om historien på sitt sätt.

    Historierevisionism är återigen på modet. Senast såg jag att DN nu anstränger sig för att skriva om historien och lyfta upp kvinnorna. Det heter att “vita män inte har ensamrätt på historien” och sånt. En bok i sammanhanget är Lina “Rättviseförmedlingen” Thomsgårds “En annan historia”, som väl mest av allt är ett slags varumärkesbyggande på avancerad nivå. Tråkigt nog har jag sett att den redan har blivit intagen som kurslitteratur på gymnasiet.

    Tråkigt nog sitter historierevisionisterna på samma träd. Steget mellan en sån som “minnesdagen”, som kanaliserar all sin ilska och bitterhet på historiska fakta han inte kan ta in, och en godhetscertifierad kulturredaktion (eller vissa schatteringar av Riksantikvarieämbetet) som tycker att det är viktigt “att lyfta fram röster som inte har hörts”, är kanske inte så långt. Det hela spårade ur fullständigt under höstens #metoo-upprop, då besattheten av att berätta något nytt kullkastade rättsapparaten. Vi får vara glada att man inte hade med sig de unga, arga männen. Då hade det smällt ordentligt.

  14. minnesdagen skriver:

    Ordet trevligt passar inte in på Polen under 50-60 talet. Inte kulturellt eller på något annat vis.

    När det gäller #metoo-uppropet så tycker jag att det varit väldigt positivt. Kanske även den åsikten är krypto-någonting.

  15. sl skriver:

    Polen hade en kyrka, ett jordbruk och ett kulturliv som lyckades hävda ett visst oberoende av kommunisternas stat. Samtidigt hade Polen politiskt sanktionerade pogromer, judar flydde landet Polen i större skaror 1968-70. Vi har ett antal framstående personer i Sverige samhällsliv med bakgrunden att ha kommit hit som polsk-judiska flyktingbarn.

    I Warszawa finns ett stort modernt museum byggt i det gamla ghettot. Det heter Polin, och är väldigt välgjort, de har anstängt sig att berätta hela historien om judar i Polen, inte bara nazitysklands utrotningspolitik. Jag gick genom det som var ghettot på vägen till muséet, en grupp anläggningsarbetare höll på med något en meter under marken, man kunde se snittet ner i marken. I vanliga fall består det av jord, sand, grus, morän, men där bestod det av en meter krossat tegel. Det gamla ghettot, jämnat med marken av nazisterna. Numera park, just där vi gick.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.