Amanda Svensson skriver om det hon kallar för maktspråket (Expressen). Hon är något förfärad över ord som ”flyktingströmmar”, ”volymer” och ”ankarbarn”. Om man tänker sig att Nietzsche och Foucault inte hade helt fel är människan en sådan varelse som eftersträvar makt. Det betyder att den som lägger fram sin sak gör det för att övertyga andra om sin sak. Man kan t ex lätt förstå varför Reinfeldt valde att säga ”Öppna era hjärtan” och inte det mer direkta ”öppna era plånböcker”. Med eufemismer kan man hålla stånd länge genom att ständigt omformulera problem till mera slingrande uttryck. ”Problem” har som bekant sedan länge ersatts med ”utmaning” men det går knappast längre. Alla uttryck har sin tid och när verkligheten tränger på blir det efter hand besvärande med de enkla tricken ”luras utan att ljuga” eller att vädja till känslorna när det inte längre finns argument. Det är väl det senare som Svensson prövar i den här artikeln.
Tänk bara på de svåra orden ”invandrare” eller ”asylsökande”. Det blev ”nyanländ” ett rätt fantastiskt ord som sammanfattar den ansträngda formuleringsviljan. Eller ”ensamkommande”. Mången skulle kunna beskriva sin situation med dessa ord, t ex ”Jag stod nyanländ och ensamkommande utanför Moderna Museet beredd att gå in för att se utställningen. Fast jag kan tyvärr inte få plats i den formuleringen. Jag är aldrig ensamkommande.
Niklas Orrenius skriver (DN) om en rasistisk polischef som hatar muslimer. Minst sagt är jag förvånad över att denne får hållas. Det brukar gå snabbt att tillämpa given värdegrund. Hade polischefen varit en aktiv Sverigedemokrat hade han t ex åkt ur partiet. Inte ens där är det gångbart.
Att det sedan finns ett utbrett muslimhat är ingen nyhet. Islam blev inte populärt i Sverige och tyvärr får man säga att det finns fog för att det är så. Som jag många gånger har påpekat ser man inga större tecken på modernisering eller anpassning till vad som gäller i Sverige. Samtidigt har man officiellt visat en långtgående tolerans i de mest hårresande fall. Jag har i många år sagt att det inte kan bli någon ändring på förtroendet för Islam förrän någon fattar att Islam är en produkt som skall säljas. Men istället för charmoffensiv ser man samma gamla ramsor om respekt, krav, islamofobi. Och lika ständigt dyker det aldrig upp några moderiktiga representanter. Då kan det bara gå utför backe när den illa dolda ideologin visar sitt fula ansikte. Men detta ger naturligtvis inte folk rätt att bedriva rasism enligt ”alla över en kam”. Men, som sagt, myndigheterna brukar prioritera hat- och hetsbrott.
