Jag bestämde mig för att lyssna på SR:s kulturpodd. Programledaren Lars Hermansson aviserade ett avsnitt om jakt på den radikala konsten. Det blev som jag tänkte mig, ett famlande i mörker. Man kan naturligtvis lägga tid på den etymologiska betydelsen av ordet ”radikal” men det leder inte långt. Torbjörn Elensky hade något med sig när han talade om behovet av att gå på djupet. Men riktigt så fungerar inte radikal konst. Ibland blir det något ibland inte. Det som visar sig vara radikalt och överskridande kan börja utan att det händer något. Sedan plötsligt går det igång. Och inte har konstnären gått på djupet. Däremot är det till sakens fördel om konstnären kan förstå vad som händer och anpassa sig därefter. Det kräver erfarenhet och dessutom lite fallenhet. Gertrud Sandqvist tog som exempel på politisk radikalism Albin Amelins måleri som hon menade inte var konstnärligt radikal. Vilket är riktigt. Dels var det så att hans politiska intressen inte ingick i verket (det var inget konceptuellt processverk) och dels var konstnärerna och konstvärlden inte särskilt upprörda. Skall man tala om radikalitet är det i första hand konstvärldens elit som skall utsättas vilket idag kan ske genom att man utmanar makten (vilket givetvis inte sker). Sandqvist ville dock mena att Goldin + Senneby har skapat ett radikalt verk, det offentliga verket som inkluderar en anställd som inte skall behöva göra något särskilt. Men det är inte särskilt radikalt även om den övernitiske och värdegrundsnotoriske kritikern Frans Josef Pettersson har gått i taket. Ett beställningsverk godkänt av Statens Konstråd kan endast bli radikalt om man råkade göra ett grovt misstag och det är inte fallet här.
Det talades också om att modernismens utopier har försvunnit och därmed de grundläggande motiven för att skapa överskridande konst. Alltså att vara förelöpare till en modern och bättre värld där alla blir någorlunda lyckliga. Det brukar sägas att postmodernismen dekonstruerade de lyckobärande ideologierna och under alla omständigheter är det bara extremister som håller fast övertygelser om den någon gång i framtiden stundande befrielsen. Vad man inte tänker på är att vi har fått en fullgod ersättning för utopin, nämligen värdegrunderna som numera styr allt. Det är också underförstått att blott vi följer dessa värdegrunder kommer allting att ordna sig på bästa sätt. Värdegrunderna bygger på en ideologi där vissa delar av mänsklighet skall inkluderas med största möjliga hänsyn. Ingen fördjupning krävs och därmed blir denna ideologi enastående i sin hänsyn till vissa individers krav på att inte bli kränkta och då helt efter deras egna upplevelser.
Det är klart att en radikal konst har ett drömläge. Men som det är med radikal konst, ej utan smärta och repressalier.