Den 1 april blev en rätt hård dag. Fotbollsspel i två timmar. Det ställer vissa krav på de till åren komna spelarna när de möter den unga och vältränade generationen. Trots att jag har hygglig kondition är det en afton med tunga ben. Nå, det dök upp ett intressant aprilskämt i SDS: De skånska Pågatågen byts ut efter Metoo. En alldeles kort stund verkade det inte vara orimligt eller rentav är det inte orimligt. Det visade sig snart att sådana skämt har sina kränkta motståndare. Det finns sådant som man anser att det inte bör skämtas om (Aftonbladet). Just det gör ju skämtet ännu bättre och välplacerat.
Wolfgang Tillmans och Rem Koolhaas ger sig inte. Konsten skall kunna göra något åt politiken (artnet). De oroar sig för de högerextrema som hotar det demokratiska EU. Tillmans säger “How would you feel if you suddenly couldn’t get together to protest? Or you couldn’t go to a concert with dissident voices?” Riktigt så enkelt är det inte. Dissidenternas röster är endast försvarbara om de formulerar rätt åsikter.
Konsten har dock visat sig enastående ineffektiv när det gäller att resa opinion. Att man ändå ger sig på nya försök hänger väl samman med att en del konstnärer tror på konstens outsägliga kraft eller att det åtminstone är en symbolisk gest.
Håller inte första april på att spela ut sin roll?
Eftersom så mycket i tillvaron ter sig som aprilskämt året runt nuförtiden borde den istället utnämnas till sanningens dag.
Denna dag måste sanning talas, eller tand hållas för tunga!
Inga shariadomar utdelas denna dag, inga Sandviken-rapporter publiceras, Bah-Kunkhe gör inga utspel, hela MP tar fridag, Fi håller en tyst dag i manifestation mot patriarkatet, Aftonbladet – 45 tomma sidor på vitt papper, P1 – sändningsuppehåll och gamla vågskvalpet tillbaka, SVT – testbild.
Förstår ni hur bra Jor-El analyserat vår samtid?