Två febertermometrar kan nu dras ut i konstvärlden: Berlinbiennalen och Rigabiennalen är igång. Som man kan förvänta är temperaturen inte särskilt hög och inte heller låg. Vår tids samtidskonst präglas av att ständigt leverera kvalitetskonst. För att få fram sådan behöver man inte använda sig av de mera kända konstnärerna. Det finns gott om konstnärer som vet hur man skall göra samtidskonst. Nyckelpersonerna är naturligtvis curatorteamen och deras tema. Jag tror att man enkelt kan formulera en princip: En utställning kan inte överskrida sitt tema. Åtminstone inte i normala fall med erfarna curatorer. I det här fallet är teman postkolonialt (med en huvudcurator från Sydafrika, Gabi Ngcobo) respektive ”förändring” med en feministisk profil. Inte så lätt att vara kritisk för då kommer en postkolonial harang som t ex från nämnda Ngcobo: ”after the artist list was released, certain people reacted saying it contained “unknown” names. For us, this was a weird statement. We know them, they know themselves and they are known where ever they are from. Such a statement comes from putting oneself at the center and there is a question that is missing from that, that is lingering. In our case, this reaction is about Europe seeing itself as the center. It’s the fact that these names are not known in Europe, and so they are unknown, which is problematic.” (artnet)
Problemet med okända konstnärer är att de är oprövade i större sammanhang och att de inte har hunnit få en klar profil. Ngcobo svara med en postkolonial vändning att Europa ser sig själv som centrum vilket skall vara fel. Det är dock ett faktum att Europa och USA har konstens viktigaste orter och att de väsentliga referenspunkterna skapas där. Utomeuropeiska konstnärer får i regel sin utbildning i Europa. Och nu är man i Berlin. Ngcobo säger också i intervjun i artnet att man inte behöver agera för att uppmärksamma postkolonialismen därför att vi redan alla är postkoloniala. Det är riktigt men man får komma ihåg att konstens västerländska centrum är den väsentligaste drivkraften för den postkoloniala konstdiskursen.
Hur som helst är det så att konstnärerna gör sitt jobb och skapar verk som är sevärda (se bilder i Der Tagesspiegel). Så är det numera alltid. Däremot är det inte möjligt för konstnärerna att frigöra sig från den tematiska ramen. Däri ligger dagens svårigheter. Den postkoloniala diskursen har varit med ett bra tag och det händer inte mycket annat än att vi får fler kända konstnärer från utomeuropeiska länder.
Rigabiennalen handlar alltså om förändring. Det går ju utmärkt att curatorn Katerina Gregos tar sig an det temat. Betydligt svårare är det att skapa förändring. Könsbalansen ser oroväckande ut endast 38 damer av totalt 104 deltagare. Men det reder sig eftersom biennalen har en tydlig feministisk inriktning. Mycket att balansera i dagens utställningar. Biennalen har också en mer lokal prägel med merparten av konstnärerna från Baltikum och kringliggande länder. Men det går också för sig eftersom Riga är en periferi i Europa och därmed har rätt att markera sin position. (artnet)
