För ett par dagar sedan skrev Niklas Orrenius en text i DN om Islam. Den väckte avsevärda reaktioner. Bland annat från Nima Gholam Ali Pour på FB. De kontroversiella delarna av Orrenius artikel är dessa:
”Debatten om huruvida islam och muslimer hör hemma i Sverige, till exempel. Det borde egentligen inte vara ett diskussionsämne på det nationella planet heller. Hundratusentals svenskar är muslimer. Varje dag tar de sig till sjukhus, fabriker, skolor, byggen och andra arbetsplatser, deltar i samhällsbygget. På fredagar fylls moskéer från Kiruna till Ystad av troende.
De senaste åren har jag granskat och lyft fram en del missförhållanden i muslimska kretsar. Det gör jag inte för att jag är emot religionen – utan för att jag betraktar islam som en svensk religion, som en del av vårt samhälle.”
”Självklart är islam en del av Sverige. Det är skönt att bo i en stad där den diskussionen sedan länge är överspelad. Malmömuslimer fastade och åt iftar långt innan jag föddes. Malmös första muslimska församling grundades 1972. Muslimhatarna borde helt enkelt chilla lite, som mina ungar skulle uttrycka det. ”
Nu skall det sägas att Orrenius inte är okritisk utan påpekar en hel del problem med islam. Men summan är ändå att islam är en del av och hör hemma i Sverige. Formellt sätt har han naturligtvis rätt. De facto är det så. Men en annan sak är om man kan säga att islam har integrerats i Sverige. Det kan man knappast påstå. Islam är merparten av det svenska mångkulturprojektet och trots alla kampanjer har det inte haft någon större framgång i den här delen. Den grundläggande orsaken är väl känd, islam har hittills visat sig resistent mot modernisering och muslimska röster i den avdelningen här man inte mycket av. Det är dock en världsreligion som i stor utsträckning styrs från sina basländer. Och så har vi det här med att religionen också utgör en politik. Och den politik som förespråkas utifrån de heliga texterna är näppeligen uppbygglig. Så ekvationen är nog inte så enkel som Orrenius förespråkar.
