3289: Kritiker i konsten; Liljevalchs vårsalong

Det har blivit en del av konstens slentrian att markera att man anslutit sig till en väl cementerad värdegrund. I sin recension av Liljevalchs vårsalong skriver Camilla Hammarström i Aftonbladet efter att ha konstaterat att pandemin satt spår i utställningen:

”Ett annat av juryns spår har, enligt konsthallschefen Mårten Castenfors, varit ”det nordiska vemodet”. Om man med det avser ett geografiskt betingat kynne är det en diskutabel ingång. Jag noterar att nästan alla utom en handfull av de 158 konstnärerna råkar ha svenskklingande namn. Med över 4?000 sökande är det märkligt att sammansättningen inte blivit mer heterogen.”

Nordiskt vemod är numera förbjuden frukt, åtminstone för de upphöjt rättfärdiga. Och sedan behöver man i första hand inte tänka på konsten utan i stället att mångfaldsmatematiken är uppfylld. Det går utmärkt att misstänkliggöra juryn utan att ha en aning om vad de har valt bort och vilka folkgrupper som eventuellt kan ha funnits bland inlämnarna.

En annan sak som är ytterst tveksam är om en konstnär skall undanhålla basal information om sina verk.

”Ett exempel är Marianne Abelssons sinnliga fotografier där det strömmar och bubblar på ett vis som skapar nyfikenhet, tills man genom titlarna förstår att det är en bilruta i en automatisk biltvätt. Jaha, det går ju att känna igen! Oförmågan att bevara verkets hemligheter återkommer. I Rikard Lavings suggestiva, blurriga fotografier där gestalterna flyter ut i färgfält anar man ljuset av en svunnen tid, kanske sjuttiotal. De hade vunnit på att undanhålla att det är bilder ur moderns fotoalbum. Genom att de förvandlats genom oskärpa är de ju skapelser med ett eget liv.”

I det första fallet hamnar man i frågan ”Vad kan det här vara för något” och när man får veta det blir det lite för enkelt. Men det går inte att undanhålla. I det andra fallet kan det ha ett visst värde att bilderna är approprierade och sedan bearbetade. Sådan information brukar man inte hålla undan och den gör ingen skada.

För övrigt är det intressant att Liljevalchs vårsalong har en viss position i konstvärlden trots att den bygger på fragment från alla håll och är utan aktivistiskt tema och uppmanande moralisk. Tiden har faktiskt talat för den i en alltmer relativiserad konstvärld.

Vill man se verken på utställningen kan gå till Liljevalchs hemsida.

Det här inlägget postades i Konstkritik, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.