2645: Efter politiken?

Ser man på den moderna konsten i stora drag kan man dela in den i tre delar: Den estetiska (med inriktning på färg, form och expressionism). Den dominerade fram till 1960-talet. Den konceptuella som inleddes på 1910-talet men som först under 1960-talet blev ett utmanande alternativ för att ett par decennier sedan bli dominant. Den politiska som tog sin början under 1990-talet och som ännu pågår.

Vad som är påfallande är att de två första delarna handlar om konstbegreppets expansion och för med sig ständiga uppgörelser inom konstvärlden och med publikens smak. Det finns naturligtvis politiska inslag i dessa inriktningar men sådana förekommer vanligtvis sparsamt. Ett undantag är åren kring 1968 då konstens protester riktar sig mot den borgerliga smaken och mot etablissemangets politik. Dagens politiska konst är annorlunda. Ett överskridande innehåll saknas inte. För första gången kommer konstnärer från hela världen med i samtidskonsten. Ämnen som etnicitet och gender spelar en stor roll. Eller rättare sagt, har spelat en stor roll, eftersom detta idag är mainstream. Problemet som har uppstått är att det politiska innehållet alltför lätt dominerar. Åtskilliga röster i konstvärlden ser som den väsentliga uppgiften att aktivera sig gentemot högervindar, nyliberalism, rasism etc.

Ett exempel på hur det kan bli är Frida Orupabos utställning på Galleri Nordenhake. Jag såg den under mitt besök. Hyggligt fyndigt men samtidigt lite för enkelt: En autentisk röst tar återigen upp de svartas problem och historia. Frågan är närmast om Orupabo (som gick från Instagram till konsten med stor uppmärksamhet) kommer att lyckas med att slå sig fram i konstvärlden. En god start, redan anammad av Nordenhake, men räcker det? Det är många om budet i den här genren.

SvD:s konstkritiker Karolina Modig finner ett utrymme för en välkänd harang om världens svåra tillstånd (SvD): ”I den parallellvärld vi lever i sprider främlingsfientliga populister känslan av att världen går åt helvete, samtidigt som allt fler historiskt dolda orättvisor och förtryck kommer upp till ytan. Det finns de som börjat sucka av leda när de hör ord som etnicitet, genus, ras och historiekompensation. Men i tyska Chemnitz jagar nazister folk med utländskt utseende längs gatorna och i Sverige demonstrerar NMR. Vi har inte kommit längre än att vi måste göra upp med såväl dagens som vår dolda historia samtidigt.”

Men frågan är väl närmast hur konsten skall ta sig ur det alltmer inproduktiva politiska ställningstagandet. Man kan som på Bonniers konsthall följa upp senaste Venedigbiennalens intresse för textil och konsthantverksmaterial. Någon större dust med konstformernas hierarki blir det knappast men den estetiska traditionen får en förstärkning.
Kanske är den nu pågående Sao Paulo-biennalen en tendens till ett friare förhållningssätt i samtidskonsten. En biennal som inte deklarerar något särskilt utan snarare diversifierar en heterogen samling av uttryck. En av de av curatorn inbjudna curatorerna/konstnärerna är förresten Karin Mamma Andersson. Ben Davis på artnet ser nya möjligheter.

Det här inlägget postades i Biennaler, konstteori. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till 2645: Efter politiken?

  1. Carl Henrik skriver:

    Berätta mer om den “estetiska traditionen”. Kan den tänkas vara alternativet till “ingen kommer undan politiken”?

  2. minnesdagen skriver:

    “I den parallellvärld vi lever i sprider främlingsfientliga populister känslan av att världen går åt helvete” – hmmm parallellvärld ? klimatförändringarna är väl snarast mainstream medias lilla kelgris.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.