2656: En liten tendens i samtidskonsten

Postat den 2018 3 oktober av Lars Vilks

En liten tendens finns det till en kursändring i samtidskonsten. Eller åtminstone ett sidospår. Sao Paulo-biennalen pekar i den riktningen. Det som alltmer framstår som problemet är samtidskonstens ständiga jakt efter aktuellt angelägna samhällsproblem. Det har, som sagt, inte lett till särskilt mycket. Konsten kommer alltid försent. Enligt den gamla ordningen var konsten före sin tid medan den nu försöker hinna ikapp nuet. Naturligtvis har konsten aldrig varit före sin tid annat än angående konsten. Ett överskridande är ett sådant eftersom det kommer för tidigt för att möta den norm som man applåderar.

I varje fall kan man se att en del kritiker går den vanliga vägen och klagar på samtidsbrist i Sao Paulo-biennalen (Kunstkritikk). I detta ingår också att påpeka att det inte är bra, som i Mamma Anderssons bidrag, visa upp döda manliga konstnärer.

Men det finns också annat, visserligen genom tillbakablickar, men sådant kan vara värt att begrunda. Sinziana Ravini skriver om Franz West (Kunstkritikk). Att skapa omöjlig konst kunde West. Som det brukar bli i konstvärlden kan det sluta med att det blir norm och berömmelse. Idag går det (ännu) inte för sig att följa den traditionen (då är man före sin tid).

Välgörande är det också att se Maria Lindbergs underfundiga verk från 1990-talet (Malmö konsthall). Mårten Arndtzén recenserar (Kulturnytt). Ja, Maria Lindberg var stor då för att sedan mystiskt försvinna.


Maria Lindberg, Herrbesök

I Lunds konsthall kan man ta konstnärer från postsovjetiska Asien. Väl värd att se. Jag fastnade för Ulan Dzjaporov (Kirgizistan). Hans video om hur man sjösätter en båt handgjord av tidningspapper har flera bottnar. Han marscherar alltså ut i Bajkalsjön tills blott pappersbåten synligt guppar.


Ulan Dzjaporov, Skeppet går

Konsten har således drabbats av att komma försent till de angelägna händelserna, lite för sent. Bättre att komma rejält försenad.

Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar

2655: Framåt! – som det heter.

Postat den 2018 1 oktober av Lars Vilks

Vi måste till varje pris rädda demokratin. En beaktansvärd möjlighet är att dra på med ännu mera nedsättande invektiv än vad vi har sett i den något så när anständiga debatthörnan. Per T Ohlsson i Sydsvenskan lägger an med att kalla sina irritationsobjekt för ”neandertalare” och ”groteskt obildade”. Per Svensson på DN är något mildare och nöjer sig med ”fiskmåshögern”.
Universitetslektorn Rolf Hugoson fruktar att det kan sluta med inflation. Jag tror att det kan ta ett bra tag innan man kör slut på debattörernas kreativa tillhyggen. Att det skulle gå den här vägen är inte oväntat. Hanif Bali har länge framstått som en för många irriterande förebild, numera, som man säger, ikonisk stilbildare. Man har väl märkt att det är effektivt, endast den retade visar spontant och affekterat sina tänder och kräver att sådant måste upphöra. När det inte upphör, ja det blir att följa den gamla devisen ”if you can’t beat them, joint hem”.

Kanske någon försöker med halmstrået ”Saklighet mina vänner, saklighet”. Men de var inte sant eftersom vi länge har levt med Fake News. Inledningsvis var Fake News sådant som kunde korrigeras genom sakkunnig rättelse men sedan det visade sig att sakkunnig rättelse inte var mycket mera pålitlig än Fake News är sakligheten inte övertygande. Bättre med mera underhållning och mera svavelosande metaforer på det att vi må inse att Joseph Beuys omedvetet var före sin tid när han uttalade att ”Demokratie ist lustig” (1973). Expressen

Publicerat i politik | 1 kommentar

2654: Livat i holken

Postat den 2018 30 september av Lars Vilks

Debattläget i det politiska befinner sig på en hysterisk nivå. Det har inte hjälpt att det idag har blivit lite mera utrymme för nyanserade åsikter. En favorit som studsat länge och som har fått ytterligare påspädning under bokmässan är ”hotet mot demokratin”. Eller om man så vill, påståendet ”demokratin är hotad!” Det är svårt att upptäcka några hotfulla och antidemokratiska rörelser i Sverige av betydelse. Visserligen brukar SD pekas ut men det är mest frustration bakom sådana utbrott. Nej, det är nog lugnt i den svenska demokratin som snart torde välja allas favorit Löven till återkommande statsminister.

Det blev en miniversion av den alternativa bokmässan och jag besökte den, höll ett litet anförande och gjorde en liten utställning bestående av fyra målningar. Nya Tider är inte mycket att bråka om och att de inte fick vara med på stora bokmässan handlar mest om (1) att det drabbar bokmässans ekonomi och att (2) det finns ett utbrett önskemål om att man inte önskar avvikande åsikter. Så blir det en trevlig bokmässa där man inte behöver anstränga sig för att markera något intresse för principiell yttrandefrihet. Katarina Wilk i Aftonbladet är väl en god exponent för detta:

”För mig är det fullkomligt oanständigt att yttrandefrihet gång på gång åberopas i frågan om nazistiska formationer. Någonstans måste ju gränsen dras. Och varför inte vid hets mot folkgrupp? Rasdiskriminering?”
Bortsett från att hon i sin iver gör allt som i dagens språkbruk kan kallas för högerextremt till en enda hotfull sak, blir det märkligt att hon tycks glömma bort att yttrandefrihet är reglerat på de punkter hon åberopar. Att NMR inte har förbjudits demonstrera har visat sig vara en besvärlig sak att genomföra ett sådant förbud eftersom en ny lag är svår att formulera utan att den drabbar organisationer som man ändå inte tänker sig skulle drabbas.

Publicerat i yttrandefrihet | 28 kommentarer