En liten tendens finns det till en kursändring i samtidskonsten. Eller åtminstone ett sidospår. Sao Paulo-biennalen pekar i den riktningen. Det som alltmer framstår som problemet är samtidskonstens ständiga jakt efter aktuellt angelägna samhällsproblem. Det har, som sagt, inte lett till särskilt mycket. Konsten kommer alltid försent. Enligt den gamla ordningen var konsten före sin tid medan den nu försöker hinna ikapp nuet. Naturligtvis har konsten aldrig varit före sin tid annat än angående konsten. Ett överskridande är ett sådant eftersom det kommer för tidigt för att möta den norm som man applåderar.
I varje fall kan man se att en del kritiker går den vanliga vägen och klagar på samtidsbrist i Sao Paulo-biennalen (Kunstkritikk). I detta ingår också att påpeka att det inte är bra, som i Mamma Anderssons bidrag, visa upp döda manliga konstnärer.
Men det finns också annat, visserligen genom tillbakablickar, men sådant kan vara värt att begrunda. Sinziana Ravini skriver om Franz West (Kunstkritikk). Att skapa omöjlig konst kunde West. Som det brukar bli i konstvärlden kan det sluta med att det blir norm och berömmelse. Idag går det (ännu) inte för sig att följa den traditionen (då är man före sin tid).
Välgörande är det också att se Maria Lindbergs underfundiga verk från 1990-talet (Malmö konsthall). Mårten Arndtzén recenserar (Kulturnytt). Ja, Maria Lindberg var stor då för att sedan mystiskt försvinna.
Maria Lindberg, Herrbesök
I Lunds konsthall kan man ta konstnärer från postsovjetiska Asien. Väl värd att se. Jag fastnade för Ulan Dzjaporov (Kirgizistan). Hans video om hur man sjösätter en båt handgjord av tidningspapper har flera bottnar. Han marscherar alltså ut i Bajkalsjön tills blott pappersbåten synligt guppar.
Ulan Dzjaporov, Skeppet går
Konsten har således drabbats av att komma försent till de angelägna händelserna, lite för sent. Bättre att komma rejält försenad.