Vilks.net

I våra vanligaste långkörardebatter behöver metamorfosisk förnyelse inte saknas. Tiggeridebatten har t ex hamnat på yttrandefrihetensbord. Att avvisa tiggeriet står i strid med yttrandefriheten menar en skribent i SDS. Liknande tankegångar kan man höra ibland: Att hindra graffitimålare att måla på godtyckliga husfasader är ett fall för yttrandefriheten. Eller för den delen kan Nimisbyggaren känna sig kränkt i sin rätt till det fria ordet (eller fria brädan). Däremot kan man genom yttrandefriheten tala för sin sak. Det är också möjligt att det rör sig om en gest eller en handling av symboliskt slag. Genomför man den ”på riktigt”, och om detta inte är tillåtet, hjälper det dock inte med yttrandefrihet.

En gestalt som vi må vårda väl är Henrik Arnstad. Sällan har någon kunnat skapa så mycket vass underhållning som denne uppföljare av Monty Python. En viss avmattning i de mest extravaganta inslagen har tyvärr kunnat konstateras men nu har han åter beträtt tiljan. Han tar sig an svenskheten och Busch Thor på ett intagande sätt genom att kräva räfst och rättarting. Till våra bästa komedianter får man också räkna Helle Klein som likaledes visar upp en stormande furor i samma ämne (Nyheter idag).

Politiker, vår tids främsta performanceartister. Sett på det sättet har man all anledning att visa aktning för de föreställningar som det bjuds på. Se bara på en klassiker som rentav kan kallas för en stark tradition. Löfven, den partiledare som leder förtroendeligan (inte illa sprunget), lovade t ex 85 000 nya jobb. Varför han valde den siffran torde vara av taktiska skäl. 100 000 förefaller något osannolikt, 80 000 skulle verka lite jämnt medan 85 000 ger intryck av att det är något bestämt. Löfven fick ihop 4 019 (Aftonbladet). Ingen folkstorm för det. Han kan utan vidare dra det här en gångtill – med betoning på att det skall bli enkla jobb eftersom sådana behöves. Väljarna sväljer alltid valkalkonerna och glömmer till nästa val.

En annan rolig sak är det som har kommit fram om ”Klimat-Gretas” tal på klimatkongressen. Det verkar som om talet hölls i tom sal (alexandersson). Detta är naturligtvis inte något fel utan en smart aktion som bygger på det självklara att medieringen är huvudsaken eftersom varje större möte får sin betydelse genom rapporteringen. I det här fallet kunde man dessutom få det att verka som om det uppmärksammade medieinslaget hade hela baletten på plats. Den oväntade prinsessan inträder i salen och säger alla allvarsmän och allvarskvinnor ett sanningens ord. Att det inte var så sobert spelar inte någon större roll. Det verkade vara helt på riktigt och det som kommer fram nu ändrar inte mer än marginellt på saken.