2709: Klimatberättelsen

Postat den 2019 5 januari av Lars Vilks

Klimatfrågan engagerar vilket man omedelbart kan konstatera när man ser på bloggen kommentatorfält. Dess styrka är det sublima inslaget av mänsklighetens undergång. Undergångsstämningar har förekommit vid många tillfällen. Jag tänker t ex på den teologiska undergången som bland annat sattes till den 1 januari år 1000. Undergången var dock inte alls fullständig eftersom människan under den teologiska eran var odödlig. Undergång betydde en övergång till det verkliga livet där man kunde hoppas att få en plats på den rätta sidan. Så småningom slog människorna, som Nietzsche skriver, ihjäl Gud och förlorade samtidigt sin odödlighet. Vad värre var blev hon sin egen fiende vilket utmynnade i hotet om utplåning genom ett atomkrig som särskilt präglade 1960-talet.  Men nu har vi klimatkrisen som bygger på en vetenskaplig teori vilken har ett överväldigande stöd iforskarsamhället och även bland politiker.

De postmoderna har alltså rätt i att varje framställning blir en berättelse. Blir den omfattande blir det en ”stor berättelse”. En stor berättelse bär alltid på en rad litterära utvikningar såsom ideologiska filtreringar, aktivistiska uppmaningar, retoriska övertalningsförsök, identitetspolitik liksom en lång rad förnekelseinslag.

Teorins konsekventa imperativ är att något måste göras fast det är svårt att enas kring en bestämd plan. Eftersom det inte finns tillräckligt övertygande konkreta tecken på teorins riktighet får dessanhängare använda sig av taktik. Som i alla andra spel måste man driva kampanjer för att vinna opinion. Liksom politiker och de forna teologerna kanman utmåla fasanfulla konsekvenser och använda sig av mera tillfälliga inslag i klimatet som osvikliga tecken på den kommande undergången. Den vetenskapligasidan blir snabbt sekundär eftersom olika intressen tar över konceptet. Det gårt ex utmärkt att göra goda affärer på klimatcertifierade produkter liksom detär ett gott varumärke att höra till den ansvarskännande sidan.

Eftersom teorin inte kan visa tillräckligt övertygande apokalyptiska ryttare är det svårt att vinna en bred opinion. Och för att vinnaen opinion befinner man sig i samma läge som alla andra politiker: Tala obekymrat för din sak med hot och lockelser eller vad som helst. Eftersom folket och många politiker inte kan förstå sitt eget bästa kan man föreslå att sätta demokratin ur spel. Eller pröva med domstolarna (SvD). Den stora berättelsen har många sidor.

Publicerat i politik | 4 kommentarer

2708: Den postkoloniala berättelsen

Postat den 2019 2 januari av Lars Vilks

Den postmoderna läran var en gång ett vinnande koncept. De stora berättelserna, dvs. de tidigare givna framställningarna av naturen, människan, historien, marxismen framstod som språkliga konstruktioner utan egentlig bärighet. Och för övrigt, i dess vildaste form, var allting reducerat till språk. Sedan krutröken lagt sig i denna karneval stod dock en gestalt kvar som den store vägledaren, Foucault. Enligt honom handlar allting om maktstrukturer. Några fundamentala och allmängiltiga värden existerade inte för honom, relativismen var ett faktum. Här fanns jordmånen till det som nu har kommit väl in i den institutionella fasen, en plåga som belamrar de flesta lärosäten och inte minst politiska filosofer och kommentatorer. Och inte minst finns det fullt genomslag i konstvärlden.

Lite närmare betraktat kan man lätt se att den dekonstruktionsmetod man har använt är en ny stor berättelse och att den har kompletterats med andra stora berättelser som utgår från Foucaults fascination av minoriteter och marginaler. En av de verkligt populära är postkolonialismen som sedan länge är förvandlad till en ”stor berättelse”.

Det är ju så att de stora berättelserna inte kan förklaras med den vilda postmodernismens övertro på språket. Bakom språket finns något som det inte kan rå på. Men utvecklingen brukar vara densamma. En företeelse blir observerad och skall förklaras. Om den har politiska implikationer kommer den att granskas med särskilt intresse. Snart nog granskas den med ideologiska förtecken och blir föremål för aktivism, verksamheter som gärna utövas samtidigt. Dessutom förenklas berättelsen till en allt mer given sanning som upprepas och tar sig in i utbildningssystemet och bildar norm. Så har det gått med postkolonialismen vars förenklade berättelse ger vid handen att allt är västerlandets skuld och att det ingalunda är slut då rasismen frodas, nationalismen växer liksom framstormande högerextrema rörelser ackompanjerat av marknadsliberala utsugare.

Att försöka ge en mera översiktlig och balanserad bild av kolonialismens, nationalismen, rasismen och slaveriet är inte populärt. Det kan vara värt att läsa Fredrik Segerfeldts ”Den svarte mannens börda, nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri”. Vad man än tycker ser man att det är komplicerat och mångfacetterat, långt mycket mer än den eurocentriska postkolonialism som serveras dagligen med skuldbörda och aktivism. Men innan man tar rygg på Foucault och påtager sina skygglappar kan det vara välgörande med lite fördjupad kunskap i ämnet.

Segerfeldt blir förstås mottagen med misstänksamhet. Som att han säkert har en agenda och inte minst att det är onödigt att skriva sådana böcker som bara ger de högerextrema vind i seglen. Recensionerna är av lättförståeligaskäl inte översvallande.

DN

GP

Publicerat i Böcker, politik | 3 kommentarer

2707: Gören bättring

Postat den 2019 1 januari av Lars Vilks

Så här på årets första dag kan man behöva en ordentlig domedagspredikan. Som när i en gången tid pastorn domderade från predikstolenpå temat ”Gören bättring ty den yttersta dagen är nära”. Aftonbladet serverar påpassligt tvenne sådana urkunder. Den allestädes närvarande Göran Greider slår sig lös med frammanandet av allehanda olyckor. Dock ser han visionärt ett framtidens hopp i ”Klimat-Greta”. Strindbergs sista förhoppning var korset men detta är numera utbytt mot mera populära symboler..

Athena Farrokhzad är inte sämre. I en utpräglat dyster dikt ser hon ruiner överallt och eländigt arvegods. Så kan hon inte motstå att lägga till den alltför slitna historiska och bakåtåkande ängeln som blivit berömd genom Walter Benjamin och som identifieras med en teckning av Paul Klee.

Man kan trots allt livnära sig medelst dylika krönikor.

Med detta önskar jag mina läsare ett fortsatt gott nytt år 2019!

Publicerat i politik | 66 kommentarer