3298: Överallt: berättelser

I det tidigare presenterade Skiscopenumret (finns tillgängligt här) diskuteras konstnärlig kvalitet och kanon. Kristoffer Arvidsson citerar filosofen Anita Silvers som hävdar att ett konstverks inkludering i kanon inte beror på egenskaper i konstverket, utan om de kan göras till delar i en berättelse. Egenskaper i konstverket är svårt att komma åt eftersom de bygger på relationer till andra verk. Egenskaper kan t ex vara originalitet och relevans och de måste kombineras på rätt sätt för att komma ifråga. Men det är inte avgjort utan vidare. Det kan ta sin tid. Och kvalitet bygger konstant på att berättelser uppstår och utvecklas. I Skiascopes texter finns en relativisering om berättelserna – att det lika gärna kunde ha varit andra berättelser än de som har kommit att dominera. Varje berättelse har någon realitet i sig och en del är mer eller mindre ofrånkomliga. Berättelsen om hur svenska konstnärer åker till Paris och för med sig en ny konst hem är svår att ersätta.

En del berättelser utgår från händelser som gör vissa konstverk intressanta och höjer kvaliteten. Man brukar nämna Mona Lisa som blev riktigt berömd efter hatt ha blivit stulen i början av 1900-talet. Samma ära har vederfarits två av Munchs Skrietmålningar. Men det är klart att det finns skäl att tjuvarna har valt just dessa objekt. Finns det inga markanta historier eller påfallande sammanhang får man konstruera något som gör verket intressant. Och det pågår hela tiden och det finns anledning att vara kritisk.

Det är inte bara i konsten som det gäller att få ihop lämpliga historier. Vår statsminister gav ett gott exempel i sitt senaste tal som kommenterats (Fokus) av Johan Hakelius: Svetsaren som blev statsminister: ”Det finns en del som fortfarande ifrågasätter om en svetsare kan vara tillräckligt begåvad för att leda ett land. Det säger mer om dem än om svetsare.”

Jo, det är inte påhittat, statsministern har svetsat men det är klart att tanken är att förstärka bilden av ett arbetarparti som inte består av smarta yrkespolitiker som aldrig trampat på ett verkstadsgolv.

Berättelsen (som också kan benämnas ”narrativet”) har kommit att spela en allt större social och politisk roll. I religionen och estetiken har den varit helt nödvändig. Och vid varje tidpunkt går vissa berättelser bättre än andra.

Publicerat i konstteori, politik | 4 kommentarer

3297: Festtalaren

Återigen har det varit Svenska Flaggans Dag. Jag håller fast vid det trots alla påbud om sent inkommen nationaldag. Dagen till ära har statsministern talat till nationen. Ett föredömligt politisk tal. Ett sådant skall förefalla ha ett bestämt och kraftfullt innehåll men som vid närmare påseende är undvikande och suspenderande.

”Vi backar inte för gängen”, sade statsministern. Inte mycket att välja på. Det går liksom inte att säga att ”vi backar lite för gängen”. Sedan påpekar han att det har gjorts mycket och att det kommer mer. Ja, någon större verkan har medborgaren inte kunnat märka och vad som kommer är tydligen att satsa på skolan. Med det vinner man mycket tid, indirekt kan man avläsa att det inte är aktuellt att tala om några förändringar inom överskådlig tid.

Statsministern säger med emfas att inte en krona skall gå till de kriminella nätverken. Om det rör sig om statliga pengar kan man undra varför det tydligen gått pengar dit tidigare. Inför kriminalitet och orättvisor väljer hans talskrivare att låta honom uttrycka sig med adjektiven förbannad”, ”förtvivlad” och ”bestört”.

Talets avslutning anger att hans politik är framtiden ”hopp om att vi har underbara dagar framför oss”.

Så skall det låta även om haspen är på.

Aftonbladet

Publicerat i politik | 6 kommentarer

3296: Intet är som väntans tider

Nyheterna från konstvärlden brukar numera handla om auktionspriser med tillräckligt många siffror, ibland om mindre representativa medlemmar i museistyrelser, senaste kränkning och en liten dos ivrig dekolonisering. Något överskridande är svårt att finna. I nummer 10 av Skiascope (som jag tidigare har nämnt) skriver Kristoffer Arvidsson:

”I sin konsekvens leder efterfrågan på nyheter till sensationslystnad och ompaketering av det välbekanta till något som kan uppfattas som nytt. Verklig förnyelse blir inte alltid synliggjord och är inte nödvändigtvis önskvärd. Gränsöverträdelse uppmuntras, men bara inom det modernistiska och postmodernistiska konstbegreppets markerade område. Någon verklig gränsöverträdelse är det således inte fråga om. Den bredare publiken upprörs kanske, men konstinstitutionen har inga svårigheter att inkludera avantgardets senaste provokationer i sina samlingar.”

Bortsett från att det inte längre tycks meningsfullt att tala om något avantgarde stämmer väl bilden väl. Samtidigt kan man säga att det inte är svårt att göra något gränsöverskridande med tanke på de begränsningar som konstvärlden har ålagt konstproduktionen. Det räcker långt med en så banal sak som en minimal rondellhund men den befinner sig utanför det markerade området.

Något måste ändå hända att i dagarna fick vi oss till livs Salvatore Garaus immateriella skulptur som såldes för 15 000 Euros. (artnet) Nyhetsvärdet finns i någon mån, inte ens det är unikt, i att den gick att sälja. Eller möjligen beroende på konsthistorisk okunnighet.

Mästerverket i den immateriella konsten torde vara Robert Barrys utställning/icke-utställning från 1969 i Amsterdam. Galleriets entré var försedd med en liten text: ”During the exhibition the gallery will be closed”.

Man kan fundera på vad som är konsten i detta projekt. Utställningen som man inte får se och som man kan anta inte existerar på annat sätt än att vara en ”utställning” av ingenting. Texten? Eller skall man helt enkelt luta sig mot att det är en idé. Vid den här tiden kunde sådana konstverk inte säljas vilket alltså är en skillnad gentemot vår aktuella tid.

Robert Barry, 1969
Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 3 kommentarer