Signaturen Per gjorde mig uppmräksam om en intervju i DN med den omtalade konstnären Linnea Sjöberg. Hennes arbetssätt innehåller en del konstteoretiska klassiker på temat vad som är konst och var gränsen går mellan konst och liv. Många har gett sig på det här och utgångspunkten är naturligtvis Duchamp och hans readymades. Konsekvensen av det infann sig på 1960-talet: Allting kan vara konst och konst är det som uppfattas som sådan.
Nu säger Sjöberg: ”När det jag gör blir accepterat inom konstbranschen, när det till slut görs till konst, då slutar jag.” Emellertid är det svårt att föreställa sig något som konstbranschen och/eller konstnären själv (som är en i branschen och som bär med sig kunskapen om vad som är möjligt) inte skulle acceptera som konst. Möjligen är Sjöberg inne på att konstbranschen skulle acceptera det hon gör som bra konst, en något osäkrare historia men i det här fallet har det inte varit något större problem. När en konstnär försöker göra sådant som eventuellt inte skulle ses som konst är det betydligt svårare när man är etablerad, känd eller relativt känd, har gallerist, ställer ut på bra ställen.
Det kan ju också vara så att Sjöberg talar om ett arbetssätt, att hon genomför olika idéer och undviker att väcka konstvärldens uppmärksamhet. När uppmärksamheten inte kan undvikas är det dags att redovisa. Men det är en snårig avvägning eftersom konstnären själv inte kan vara omedveten om vart det barkar och inte heller omgivningen som säkert består av en del branschfolk.
En intressant dyker i alla fall upp igen. Kan en konstnär göra ett verk som inte är konst? Svårt, om det inte rör sig om något som uppenbart faller utanför, t ex att vidta någon praktisk åtgärd som att laga en stol eller lägga ett nytt golv.
Sjöberg agerar också genom att skapa nya identiteter. Sådant finns det många exempel på och ett är Orlan som ständigt har opererat till nya skepnader. Operationerna är en form av performance och kan följas av den intresserade konstpubliken.
Den gamla frågan om ett konstverk kan återvända till att bli icke-konst är väl inte direkt aktuell här. I Sjöbergs fall handlar det väl om att en del av hennes projekt inte leder till något egentligt konstverk utan stannar på halva vägen. Jag kom i alla fall att tänka på Dr Rey som tog hand om van Gogh sedan han drabbats av en självförvållad öronskada. Van Gogh porträtterade honom och skänkte honom målningen. Han var inte förtjust i den och såg den förmodligen inte som ett konstverk. Men den kom till användning genom att han täppte till ett hål i hönshuset. Några är senare infann sig konstintressenter som hade hört om att Dr Rey hade porträtterats. Man kan förstå att Dr Rey inte ledde köparen till hönshuset utan bad denne återkomma (sedan han snyggat till den). Konsthandlaren Vollard förvärvade den och sedermera hamnade den på Eremitaget i St. Petersburg. En vacker resa från konst till icke-konst och sedan konst igen.
Märkligt i aktuella ämne, en dragning och Vincent Van Goghs liv och måleri.
En person med måleri som ej var styrt av viss period eller miljö bilden styrs ej av riktning eller visst program ger unika och fristående bilder.
Ljuset, solen, belägger dennes bilder, en lidelse ett slutmål.
Det lite märkliga och givetvis mänskliga är att när det funderas om Vincent V.G. är det oftast dennes livsöde som nämns.
Vi vill alla ha ljus mer sol kom åter, Vincent