Måleriet visar sig igen. I en tid när konstvärlden börjar tröttna på dekoloniserande och andra välmenande projekt har måleriet blivit möjligt. Man kan ana detta genom Artipelags utställning av Rolf Hansson. Hansson blev ett namn i 1980-talets målerivåg. Vid den tidpunkten var måleriet en uppgörelse med modernismen. Konstnärerna målade inte på riktigt (alltså med djupsinnig smärta & hjärta” utan som ett språk som kunde utövas med ironi. Det handlade om neoexpressionismen där ”neo” betyder att det inte är på riktigt. Men för de flesta målare var det ändå på riktigt även om det gällde att hålla god min. Måleriet saknade essens och kärna och var en social konstruktion. Men andra tider kom och nu kan vi konstatera att kärnan har återvänt som man kan se hos recensenterna i DN och SvD.
Det moderna konstbegreppet gav först konsten en andlig essens och kärna för att sedan avskaffa den, men den har sålunda återvänt. Dylika svängar kan konstvärlden svänga sig med.
Rolf Hansson är under alla omständigheter en bra och intressant målare men inte någon överskridande. Han har hittat en eklektisk blandning som ger honom en stark signatur men som är helt okontroversiellt. Så när som på hans andliga och existentiella krav som framförs i text till utställningen. Kritikerna verkar dock vara villiga att svälja den smeten. Det finns fler otidsenliga inslag och kritikerna fyller i det avseendet dagens obligatoriska översikt. Det manliga geniet tycks vara på väg tillbaka och kvinnorna saknas. I och för sig är det svårt att göra mycket åt det eftersom Hanssons referensramar av nödvändighet återspeglar konsthistorien. Mångfaldskravet bortfaller eftersom det torde vara extremt svårt att få med i det här sammanhanget.
Lite trevande av varjehanda är allt man kan säga om en ny riktning i konsten.