I Malmö konsthall öppnas på lördag utställningen Three Moral Tales med konstnärerna Joëlle de La Casinière, Ana Jotta, Anne-Mie Van Kerckhoven. Konsthallschefen Mats Stjernstedt vill visa några konstnärer som inte ingår i tidens trendighet. Och visst, knappast känner någon till dessa och man slipper en hejdundrande postkolonial tillställning. Men det är svårt att ta sig ur konstvärldens institutionella trendgrepp.
Först och främst har vi representationen. Tre kvinnliga konstnärer, det ligger starkt i tiden och är helt korrekt. Men även mindre kända har under en längre tid varit en påtaglig trend inte minst på de stora biennalerna. Även där vill man komma undan trendigheten.
Den övergripande ramen är, som den har varit under överblickbar tid, social kritik. En sådan behöver inte nödvändigtvis vara aktionspolitisk utan kan läggas på mera intima och intrikata plan som de tre utställarna gör. Det rör sig om collage, noteringar, skisser med material som hämtas från vänner och bekanta eller från resor och projekt på olika håll. En idékonst som härrör från 1960-talets konceptkonst. Skillnaden är att huvudintresset inte längre handlar om konstbegreppets expansion utan om det sociala.
I presentationen understryker man att konstnärerna har gemensamt att de inte söker karriär och framgång på konstmarknaden utan istället håller sig i bakgrunden, vill undvika att kategoriseras och befinna sig i underground. Sådan är mycket svårt att leva upp till om man är ambitiöst verksam som konstnär. Dessutom skulle väldigt många framgångsrika konstnärer säga detsamma. Ser man lite närmare på bristen på karriärintresse blir saken lite mer komplicerad.
Joëlle de La Casinière (Frankrike) har varit med ett tag (född 1944). Hon har nått så långt som att delta på Documenta 1987 och har ställt ut tillsammans med Marina Abramovic ett antal gånger. Hennes karriär har dock varit lågmäld under de senaste fem åren.
Ana Jotta (Portugal, född 1964) är tämligen framgångsrik med uppåtgående trend och bland de 100 främsta portugisiska konstnärerna. Hon deltog på Liverpoolbiennalen 2016 och på Basels konstmässor 2017 – 2019.
Anne-Mie Van Kerckhoven (Belgien, född 1951) är den mest framgångsrika av utställarna med en fortsatt uppåtgående trend och med en 887 i världen placering på artfacts. Så högt kommer man inte utan en ordentlig meritlista och hon har varit med på Venedigbiennalen, Manifesta och flera av konstmässorna i Basel.
Som det ofta är med samtidens utställningar är den producerad av en fristående curator, i detta fall François Piron. Han skapar sammanhanget och formulerar det övergripande ramverket där konstnärerna placeras.
Det är alltså ingalunda lätt att komma utanför konstvärldens trender och dess dragningskraft som alltid pekar mot centrum.
Kanske någon undrar om den utställda konsten är bra. Konst får sin kvalitet genom att aktörer i konstvärlden väljer den (och väljer rätt sätt att motivera sina val). Med utställningen i Malmö konsthall har utställarna ökat sin kvalitet. Min uppfattning är att de utställda verken är bra nog, kanske inte häpnadsväckande, men tillräckligt för att leva upp till International Contemporary Art.
