Det kan ju vara på det sättet att den senaste trenden i konsten leder något bortom de angelägna politiska frågorna och siktar på känslorna. Åtminstone drar Sinziana Ravini den slutsatsen när hon recenserar den norska Momentumutställningen (Kunstkritikk). Frågan som då dyker upp är hur affekterna skall hanteras. Vad betyder och vilken relation till språket i övrigt? Vi har sett den röran förr. Konsthistorisk bevandrade erinrar sig det (nästan) skriket på den fronten med den abstrakta expressionismens möte med konceptkonsten och sedan slutstriden under postmodernismen. Jag skriver ”nästan” eftersom målerivågen under 1980-talet, trots dess postmodernitet fick en del kritiker och konstnärer att ändå tro på måleriets magiska kraft att överföra betydelsefulla insikter genom upplevd känsla. Men det var en tillfällig reträtt för sedan kom socialkritiken och en politisk profilering som efter hand skulle visa sig intressant som ett nyttiggörande av konsten. Inte för att nyttan blev särskilt mycket nytta men det interna symbolvärdet kunde övertyga omgivningen att det möjligen kunde vara mer än så.
Om alltså konsten går in i känslotrenden sniffar den ordentligt på samtiden där man sedan länge förstått att saklighet inte är saken: känslan, indignationen, det personligt upplevda utan faktagranskning duger alldeles utmärkt till att forma åsikter och även dra egna slutsatser om hur något förhåller sig. Konstens metod för att få fram känslan torde bygga på berättelsemedierna. Ett sådant exempel faller Ravini själv för. Annars finns det väl beprövade, det svår åtkomliga och obestämda vilket är vad som finns kvar av den estetiska upplevelsen.
Ett ytterligare bud på var konsten befinner sig ger curatorn Nicolas Bourriaud som ansvarar för den alltid uppmärksammade Istanbulbiennalen. Temat är ”Den sjunde kontinenten” vilket curatorn förklarar:
“The Seventh Continent is an anthropology of an off-centered world and an archaeology of our times,” Bourriaud said in a statement. “It shows today’s artistic production as a multiverse, an archipelago of differences, away from normative continents and massive entities. It defines art as a molecular anthropology, which studies the human effects, tracks and prints in the universe, and their interaction with non-humans.” (Artforum)
Vad betyder det? (som Luther skrev i sin lilla katekes). Inte mycket mer än att det är en oreda av stora mått. Inte minst uttrycket ”molekylär antropologi” torde ange att konstens ingrepp i ett annat fält är av molekylära dimensioner. Man kan utgå ifrån att Istanbulbiennalen liksom Momentum inte innehåller något som kan oroa eller missförstås.