2819: Konstklimatet och klimatkonsten

Metoo förlorade snabbt stinget i konstvärlden. Det postkoloniala harvar på men har blivit en återkommande elegisk visa som man bör ha med utan att den längre kan bidra med något särskilt intressant. Det verkar som om Klimatet kan få lite uppgång. I varje fall är curatorn för Serpentine Galleries Lucia Pietroiusti optimistisk (artnet). Hon ligger bakom det prisvinnande litauiska bidraget på årets Venedigbiennal – en installation/performance med badstrand, badgäster och sånger om världens elände, inte minst klimatet. Optimismen om att konsten kan göra skillnad är en seg historia. Vi vet ju alltför väl att insatserna stannar vid symboliska markeringar för en begränsad publik. Konsten har dåliga förutsättningar ty antingen blir det alltför krångligt eller så blir det enkelspårig propaganda.

Den gamla devisen om vad konsten bör bidra med håller väl än: En ny rysning eller, som vi säkert kommer ihåg: Våld, grymhet och orättvisa.

Om man verkligen ville göra något borde man gå in för klimatförnekarna och driva det positivt. Det skulle ställa till med lite rabalder och just rabalder är det enda sättet för konsten att i någon liten mån nå utanför sina egna kretsar. Som det är nu har konstvärlden alltmer inriktat sig på att göra det rätta trots att all erfarenhet säger att konsten bör framhålla det som är fel (dvs. bryta med konventionerna) – för att det skall bli rätt.

Det här inlägget postades i om utställningar m m, politik. Bokmärk permalänken.

3 svar på 2819: Konstklimatet och klimatkonsten

  1. Mao skriver:

    Man måste nog bryta med ”rätt” konventioner för att det ska bli ”rätt”, dvs fel för att det ska bli fel. En konstnär mot ”rörelsen” skjuter sig i foten. Frasradikalism regerar, patrasket tar flyget så fort det passar dem personligen.

    ”Klimatfrågan” kommer att bli lika långlivad som studentrörelsen, dvs femton år, sen sitter de i apparaten och bestämmer att de själva sitter kvar, den egna bekvämligheten är allt de bryr sig om, de vaknar ur sina drömmar och sköter sitt.

    Studentrörelsens konstnärer lämnade väl plakatpolitiken efter första sturm und drangen och övergick till saker de tyckte var fiina? De Geer o dyl?

  2. SSAB skriver:

    Klimat-Greta

    För att övertyga massorna krävs skådespel, dramatik, stora gester personifierade i en fanatiker, typ Greta eller Trump.
    Konsten vänder sig till eliter men tycks använda samma grepp, känsla och fantasi viktigare än förnuft.

  3. Benke Anderson skriver:

    Dada

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.