2860: Återkomsterna

Postat den 2019 26 september av Lars Vilks

Återkomsten, ja, vid Triangeln i Malmö har det blivit oroligt därför att ungdomar har återkommit. Att gruppen nämns ospecificerat väcker en viss misstanke om vad det kan röra sig om. Det torde knappast röra sig om miljöaktivister. (Aftonbladet)

SD har fått vind i seglen i den senaste opinionsmätningen. Lena Mellin skriver om de misslyckade taktiker som övriga partier har ägnat sig åt utan någon som helst framgång. Det intressanta är att de måste vara medvetna om detta. Likväl byter man inte taktik. Antingen är det brist på kreativitet eller att man anser att envishet är en dygd.

Kunskapssamhället föreslås få en ytterligare sänkning genom att man skall ta bort undervisning om antiken. Mera plats åt att delge rätt värdegrund kan man anta. (SR)

David Lagercrantz skriver en rätt märklig krönika där han försvarar yttrandefriheten och sanningen. Att det skulle förekomma bomber och bilbränder i Sverige är något som han tillbakavisar. Påhitt av de högerextrema. I varje fall är det inget större problem. Istället skall vi ha det fria ordet men framför allt sträva efter sanningsbegreppet. Det verkar som om den ende som har något sådant begrepp är Lagerkrantz själv. I dessa tider med narcissiska män, som han skriver. (Expressen)

Publicerat i politik | 7 kommentarer

2859: Great Days of Greta

Postat den 2019 24 september av Lars Vilks

Gretas tal på FN:s klimatmöte var naturligtvis ett fullödigt medieevent. En liten svavelosande domedagspredikant som får applåder för sina utskällningar och sin emotionella intensitet. Meningarna om Gretas insatser är delade, från entusiasm till negativ upprördhet och däremellan allting annat. Satsningen på Greta är självfallet inriktat på att det skall bli något. Men frågan är om det mesta krutet bränns i Gretas ständiga uppdykande. Hon är här med den och där med den och så kommer ett uttalande. Nästa steg är vad världens ledare kommer fram till och vilka intressen de skall kompromissa med. Och så den demokratiska processen där miljöproblematiken skall förankras i partierna och hur många röster detta kommer att ge.

Men det är en annan och tristare historia. Just nu får vi uppleva en unik mediehändelse med alla glada förhoppningar och misstro i ändlösa körer. Greta har också visat sig i en konstmiljö (artnet). Michael Pinskys pollutionsrum. Ett verk som tillkom 2007.  Så står vi där igen med frågan om konsten som politisk aktivism. Det finns företrädare som tänker sig en radikal omstuvning av konsten i den riktningen, t ex T. J. Demos, professor vid Institutet för konsthistoria och visuell kultur vid University of California och direktör för Center for Creative Ecologies (Kunstkritikk). Även om det är en stark trend i det här med att konsten måste ta ansvar för alla orättvisor har jag svårt att tro på en stor förändring. Konsten blir inte mycket annat än lite politiska event. Den bör dessutom göra sig av med sin klassificering som konst eftersom det står i vägen för ett bredare politiskt intresse.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m, politik | Lämna en kommentar

2858: Snobbkonst efterfrågad

Postat den 2019 23 september av Lars Vilks

De kritiska synpunkter som kommit i kölvattnet av Sölvesborg, och som har handlat om att det finns en styrning i konsten som favoriserar det politiskt korrekta, har fått ett genmäle av Martin Aagård. Klart att hans inlägg är förutsägbart. Han har sin uppgift i det politiska spelet. Det går alltid att glida undan den egentliga frågan som handlar om samtidskonstens inriktning och projektbidrag. För det är klart att det finns många konstnärer i Sverige som inte tillhör contemporary. Men även dessa får bidrag.

Nu påstår Aagård att de som klagat på konstens frihet skulle peka ut mig som den åsyftade fria konsten: ”Inget ont om Vilks, men man hade ju önskat att dagens konservativa kulturkommissarier, precis som sina föregångare, hade lite snobbigare konstideal.”

Ajaj, här gäller det tydligen att försöka snobba upp sin konst. Fri snobbkonst, hur kan den se ut i Aagårds ögon. Jag skulle tänka mig att min omfattande svit av porträtt av konstvärldens agenter skulle kunna vara något. Speciellt med tanke på att det (som vanligt) inte går att visa den p g a fruktan, skräck och rädslan att hamna i fel politisk fil.

Publicerat i konstteori, politik | Lämna en kommentar