Gretas tal på FN:s klimatmöte var naturligtvis ett fullödigt medieevent. En liten svavelosande domedagspredikant som får applåder för sina utskällningar och sin emotionella intensitet. Meningarna om Gretas insatser är delade, från entusiasm till negativ upprördhet och däremellan allting annat. Satsningen på Greta är självfallet inriktat på att det skall bli något. Men frågan är om det mesta krutet bränns i Gretas ständiga uppdykande. Hon är här med den och där med den och så kommer ett uttalande. Nästa steg är vad världens ledare kommer fram till och vilka intressen de skall kompromissa med. Och så den demokratiska processen där miljöproblematiken skall förankras i partierna och hur många röster detta kommer att ge.
Men det är en annan och tristare historia. Just nu får vi uppleva en unik mediehändelse med alla glada förhoppningar och misstro i ändlösa körer. Greta har också visat sig i en konstmiljö (artnet). Michael Pinskys pollutionsrum. Ett verk som tillkom 2007. Så står vi där igen med frågan om konsten som politisk aktivism. Det finns företrädare som tänker sig en radikal omstuvning av konsten i den riktningen, t ex T. J. Demos, professor vid Institutet för konsthistoria och visuell kultur vid University of California och direktör för Center for Creative Ecologies (Kunstkritikk). Även om det är en stark trend i det här med att konsten måste ta ansvar för alla orättvisor har jag svårt att tro på en stor förändring. Konsten blir inte mycket annat än lite politiska event. Den bör dessutom göra sig av med sin klassificering som konst eftersom det står i vägen för ett bredare politiskt intresse.