2872: Akademien ånyo uppmärksammad i stor skala

Postat den 2019 18 oktober av Lars Vilks

Årets nobelpristagare, Peter Handke, har blivit ett nytt kontroversiellt inslag i Svenska Akademiens verksamhet. I t ex en artikel i Expressen sägs det att det kan röra sig om en ännu större skandal än den som slutade med syndabocken inom lås och bom. Det blir det naturligtvis inte eftersom sex alltid har ett genuint genomslag. Frågan är om inte akademien lever väl i sina skandaler. Från uppmärksamhet till uppmärksamhet och av vitt skilda slag. Medieakademien fick god skjuts med priset till Dylan och sedan blev det fullt ös med metoo och nu Handke. Handkekontroversen är mildare enär den rör en ständigt återkommande fråga angående konstnärens verk gentemot dennes åsikter och etik. Även om akademien inte har utmärkt sig för beundransvärd mediehanteringen har det ändå fungerat väl. Först och främst måste man synas. Det är i sig en kvalitet.

Publicerat i Böcker, politik | Lämna en kommentar

2871: Neo Rauch ratad

Postat den 2019 16 oktober av Lars Vilks

En välkänd slagdänga har genljudit länge. Den om högerpopulismens, nationalismens och brunhetens orkan över världen. Internationella konstkritikersamfundet måste naturligtvis kraftfullt åtgärda denna olycka och det har blivit med ”The 52nd International AICA Congress 2019, sponsored by AICA Germany in cooperation with the German Federal Cultural Foundation, in Cologne and Berlin from 1-7 October 2019. The theme of the Congress will be Art Criticism in Times of Populism and Nationalism. “

Man kan frukta det värsta av ett sådant tilltag och i Frida Sandströms rapport från kongressen finner man också den egna övertygelsen om att det finns bara en rättrådig väg i konsten, nämligen den sanna samtidskonsten. Kolja Reichert ger sig på den välkände konstnären Neo Rauch. Rauch är svårplacerad i samtidssammanhang. Han tillhör Leipzigskolan som har många representanter som arbetar med relativt traditionellt måleri men Rauch är den överlägset störste. Men han är inte någon representant för den rådande socio-politiska trenden i konstvärlden snarare en besvärlig avvikelse. Problemet för åtminstone vissa kritiker är att han har beundrare på högersidan och det är naturligtvis en fruktansvärd utveckling: ”Enligt Reichert är det tvärtom särskilt angeläget att kritikernas omdöme når ut till Rauchs publik, så att kunskap om den bristande kvaliteten och det riktade symboliska språket i hans verk kan spridas, och möjliggöra ett fördjupat samtal om varför konstnärskapet når en sådan uppskattning.”

Man skall alltså påtala den ”bristande kvaliteten” och följden torde bli att ersätta den med kvalitet utan brister med t ex välcertifierade postkoloniala installationer med betong på genus, HBTQ, antirasism, antinationalism etc. Världsförbättrarambitionen präglar lite för mycket i samtidskonsten och den enda trösten är att, trots betydande konsensus, är inte alla lika övertygade.

Neo Rauch ”Nedsänkningen” 2016
Publicerat i Konstkritik | 19 kommentarer

2870: Teatrala profiler samtalar

Postat den 2019 14 oktober av Lars Vilks

Ett återkommande inslag i den politiska teatern är partiledardebatter i teve. Jag antar att det tidigare har varit något som uppfattades som åtminstone i viss mån verkligt och inte bara retoriska finter och tomma löften. I dagens versioner är de viktigaste frågorna vem som vinner och vem som förlorade. Retorikexperter analyserar. Trovärdigheten i förslagen till lösningar på aktuella problem är låg. Migration, välfärd, sjukvård, skola, lag och ordning, sådant är svårt att komma åt eftersom det måste ge resultat och inte bara förhoppningar. Enklare saker är försvaret eftersom man kan stärka detta utan att det behöver testas. Likaså klimatsatsningar där den enkla åtgärden är att höja skatterna.

Den stora förändringen i svensk politik är naturligtvis SD som kan framstå som tillräckligt trovärdiga för att dra till sig överraskande många röster. Eftersom partiet är utstött kan det inte klandras för några beslut eller för regeringssammansättningen utan istället framhäva en hypotetisk politik som inte behöver möta verkligheten. Sakta men säkert kryper man in i riksdagen och det går inte längre för vänsterpoliserna att upprätthålla rasiststämpeln. (Expressen)

Som ett performancekonstverk är det inte oävet men skulle någon försöka förverkliga idén är tveksamt om deltagarna vill ställa upp och spela sig själva. Nu får vi nöja oss med en readymade.

Publicerat i politik | 2 kommentarer