2871: Neo Rauch ratad

En välkänd slagdänga har genljudit länge. Den om högerpopulismens, nationalismens och brunhetens orkan över världen. Internationella konstkritikersamfundet måste naturligtvis kraftfullt åtgärda denna olycka och det har blivit med ”The 52nd International AICA Congress 2019, sponsored by AICA Germany in cooperation with the German Federal Cultural Foundation, in Cologne and Berlin from 1-7 October 2019. The theme of the Congress will be Art Criticism in Times of Populism and Nationalism. “

Man kan frukta det värsta av ett sådant tilltag och i Frida Sandströms rapport från kongressen finner man också den egna övertygelsen om att det finns bara en rättrådig väg i konsten, nämligen den sanna samtidskonsten. Kolja Reichert ger sig på den välkände konstnären Neo Rauch. Rauch är svårplacerad i samtidssammanhang. Han tillhör Leipzigskolan som har många representanter som arbetar med relativt traditionellt måleri men Rauch är den överlägset störste. Men han är inte någon representant för den rådande socio-politiska trenden i konstvärlden snarare en besvärlig avvikelse. Problemet för åtminstone vissa kritiker är att han har beundrare på högersidan och det är naturligtvis en fruktansvärd utveckling: ”Enligt Reichert är det tvärtom särskilt angeläget att kritikernas omdöme når ut till Rauchs publik, så att kunskap om den bristande kvaliteten och det riktade symboliska språket i hans verk kan spridas, och möjliggöra ett fördjupat samtal om varför konstnärskapet når en sådan uppskattning.”

Man skall alltså påtala den ”bristande kvaliteten” och följden torde bli att ersätta den med kvalitet utan brister med t ex välcertifierade postkoloniala installationer med betong på genus, HBTQ, antirasism, antinationalism etc. Världsförbättrarambitionen präglar lite för mycket i samtidskonsten och den enda trösten är att, trots betydande konsensus, är inte alla lika övertygade.

Neo Rauch ”Nedsänkningen” 2016
Det här inlägget postades i Konstkritik. Bokmärk permalänken.

19 svar på 2871: Neo Rauch ratad

  1. Neuman skriver:

    “I hate … painters who think of themselves as philosophers.”

    “Very slowly thinking, very slowly speaking, very slowly painting,” says Rauch in English. “That’s how I am.”

    Det verkar som att han lyckas med mångtydigheten.

  2. minnesdagen skriver:

    Vad är det riktade symboliska språket i hans verk ?
    Han är uppvuxen i östtyskland. Är det om kommunismen ?
    Bilderna ser ut som gamla serieteckningar.

    På denna bild är Karl Marx, (och Engels ?) avbildade, och en röd elefant.
    http://masdearte.com/dos/media/n_neorauch_zwirner4.jpg

    På denna bild en ugn och en djävulsgubbe som sopar in aska i ugnen.
    https://d6jcg90g7mpvu.cloudfront.net/s3fs-public/raune0461.png

  3. Ludvig K skriver:

    Hanno Rauterbergs bok som nämns i Sandströms text är faktiskt rätt intressant. Jag har läst delar av den. Den lägger stor vikt vid hur universitetens kränkthetskultur har punkterat fri debatt och analys, med illustrerande exempel. En rörelse som fler och fler nu i Sverige inser att man måste stå upp emot, som t ex Erik Ringmar har gjort i sin ”Befria universiteten!”.

    Känns som att konstvärlden har gått rejält vilse i det att den identifierar sig med outsidern (och i viss mån upphöjde en viss typ av outsider till norm) men i detta fall inte vet hur den skall agera, när det är outsider-konstnärer som ifrågasätter dessa breda fåror i konstvärldens åsiktskorridorer. Man vill ju så gärna vara progressiv och subversiv, men hur fräscht är det att upprepa samma gamla skåpmat som har blivit kanoniserad och fullkomligt hegemonisk alltsedan konstvärldens upptagenhet vid postmodern samtidskonst (som föregicks av den från USA sanktionerade ”fria konst” som skulle ut i världen efter WW2 för att stärka USA:s värden ute i världen (finns bevis på att CIA mutade gallerier i Europa för att hänga upp Pollock, Rauschenberg et consortes).

  4. pöbeln skriver:

    Outsidern är ju en lite förlegad filur. Ofta en man utan ansvar som bor i en liten stuga på landet som får försörjning genom släkt och vänner. Den figuren är världsfrånvänd och inte sällan idealist. Tar varken ansvar för barn, eller jord. Mycket av den feministiska och anti-koloniala konsten försöker att göra upp med just den CIA sponsrade outsidern. In med människor som lever nära det vi marginaliserat, dom som har berättelserna som betyder nått på riktigt, inte idealister. In med bögar, transor, samer, osv. Knäpp CIA på näsan.

  5. Ludvig K skriver:

    Tja. Man kan ju lika gärna se det som att den CIA-sponsrade konsten insåg att den hade nått vägs ände och således bestämde sig för att spela ut hela progressivitetskortet, allt för att slippa obekväma frågor som vem konsten egentligen är till för. Konstens frihetsideal byttes ut till ansvar och annat. Det är ju fortfarande amerikanerna som håller i taktpinnen på globala konstmarknaden. Det måste vara edgy på rätt sätt. Rätt konflikter. Men bränner det till för mycket tas det bort.

  6. Oban skriver:

    Dagens goda konst handlar om klimatet och genus, och det skulle vara CIA´s fel? Aha. Det framstår som fullständigt logiskt. Enda konst som raderas är bilder på profeten. Också CIA´s verk?

  7. CeDe skriver:

    Ingen vet hur profeten såg ut men han får inte avbildas. En föreställd profet är också en profet – fullständigt logiskt.

  8. pöbeln skriver:

    Historielösa kommentarer.

    Det som osynliggjorts i konsten är just kvinnor, hbtq, minoriteter och anti-koloniala berättelser. Ni verkar önska en nostalgisk återgång till det ensliga geniet som just var den figur CIA bar upp. Som en motbild av kollektivet som ideal i den ”kommunistiska konsten”.

    Det är knappast den amerikanska konstmarknaden eller CIA som öppnat upp för den flora av röster som nu har tillgång till konstens offentlighet.

  9. Från Graven skriver:

    När Dan Park synliggjorde minoriteter i konsten så åkte han i finkan!

    😆

  10. minnesdagen skriver:

    Det stämmer väl knappast att kvinnor osynliggjorts.

    Dom finns ju avbildade på runt hälften av alla målningar. Ända tillbaka till ikonerna.
    Fast kanske något mindre på stenåldern.

    Här är en bild av Neo Rausch med tuffa kvinnor, och minoriteter
    http://4.bp.blogspot.com/-PZp9UK7z334/UZEAP5EpICI/AAAAAAAAB70/YAYev-hWn1U/s1600/neo-rauch-.jpg

  11. Lars Vilks skriver:

    Det får dock framhållas att dessa osynliga delar har fått ett våldsamt uppsving alltsedan början av 2000-talet. Och aktivitetstakten har inte minskat utan pågår natt och dag. Det är snart dags att kalla in det ensliga geniet som omväxling, även om ett sådant har svårt att göra sig gällande med dagens krav på uppmärksamhet och lämplig värdegrund.

  12. Per skriver:

    Riktig konst har inget ”frihetsideal”. Tar inte upp kamp för ”godhet” eller mot ”förtryck” osv. Utan den är fri från politiska bindningar, program, agendor, propaganda osv. Om den inte är är det fråga om ideologiskt ”konsthantverk”.

  13. pöbeln skriver:

    Per
    Skulle vara intressant att få ett exempel på denne tänkta konstnär…utan politik, utan kamp.

  14. pöbeln skriver:

    Vilks
    En tusenårig marginalisering rättas ju inte till på ett decennium. Eller hur. Eller är det den gamla ordningen som ska upprättas? Då är du bara en nostalgiker.

  15. Dan Park skriver:

    Om pratet om att synliggöra minoriteter i konst och kultur var sann skulle de vita männen förekomma ännu mer eftersom de bara utgör 5% av den globala befolkningen.

  16. Per skriver:

    Pöbeln
    Du nämnde Jackson Pollock i nedsättande sammanhang, men jag skulle kunna föreslå justbhonom som en ”riktig” konstnär.

  17. Lars Vilks skriver:

    Det moderna konstbegreppet är en 1800-talskonstruktion och i den kan saker rätas till snabbt. Se hur snabbt det gick för modernismen att få genomslag. Konsten som rättvisa är en lika tråkig som hopplös väg. Vad som för den framåt går inte att bestämma men någon gammal ordning har aldrig kunnat hävda sig.

  18. minnesdagen skriver:

    Jackson Pollock från wikipedia:
    ”Som målare var Pollock inte någon naturbegåvning; han kämpade länge med sin oförmåga att bemästra de traditionella måleriteknikerna.”

    Han ”kämpade med sin oförmåga”, och detta är min teori:
    Tavlorna blev hemskt fula. Och när han med nedböjt huvud tittade ner på golvet, som var täckt av en skyddsduk, så kom han på idén att rama in skyddsduken från golvet, som hara hade en massa målarskvätt på sig. Och så blev det en lysande framgångssaga. För det var så anti allting som har med måleri att göra. Ungefär som sönderskurna dukar, som också brukar hänga på väggarna på moderna konstmuseum.

  19. Lars Vilks skriver:

    Hans tidiga målningar var främst inspirerade av Picasso. De var inga misslyckanden. Experimenten med rinnande färg låg i tiden. Han var ingen isolerad företeelse.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.