2875: Ständigt politiska bekymmer

Postat den 2019 26 oktober av Lars Vilks

Ett av partierna i riksdagen har växt i opinionssiffrorna. Det skapar oro. Johan Hakelius skriver om fenomenet som bemöts med att det största problemet är inte eventuella problem utanför de politiska kannstöparna utan just att partiet finns (Expressen). Tänker man efter så har ändå kritikerna rätt. Om inte det partiet hade funnits att väljarna fått rösta på något av de andra partierna och därmed hade allt varit frid och fröjd. Det finns givetvis alltid missnöje men väljarna hade ändå fått vara nöjda eftersom de hade röstat på befintliga partier. Politiken är framför allt för politikerna och om de bara gör så lite som möjligt brukar det ordna sig. Jo, jag vet att man gjorde ett storskaligt experiment med det mångkulturella samhället. Visserligen drevs detta med Fake News men sådant går för sig (även om det sägs att det inte längre går för sig). Väljarna hade i varje fall röstat fram den storslagna idén.

Rätt intressant är Johan Lundbergs artikel om postkoloniala forskare som ömsom forskar och ömsom bedriver aktivism. Allt för den goda sakens skull. (Timbro)

Mitt skrivande på bloggen är för närvarande lite summariskt eftersom jag arbetar med ett större inlägg i en bok om terror och konst. Den handlar om hur konsten använder sig av ämnet terrorism och min del handlar om bildkonsten (den samtida och på elitnivå). Och opera, fast jag har bara funnit en sådan.

Publicerat i politik | 12 kommentarer

2874: De konstkränktas kör

Postat den 2019 23 oktober av Lars Vilks

Inte längre är det särskilt ovanligt med kulturutbrott och idag var det Peter Kadhammar (Aftonbladet) som ger sig u i detta område. Han, likt många, förfasar sig över att Lenny Clarhälls reliefer har plockats ned från Järfällas fullmäktigesal. Om man istället använt sig av en viss eftertänksamhet torde man komma fram till att det är långt mer fördel än nackdel. Ingen har brytt sig om dessa verk förrän någon fick syn på dem och befann dem som kränkande. Inte illa av verk från 1980-talet att fortfarande kunna utlösa en relativt kraftig provokation. Det betyder också att kvaliteten har ökat, verken har fått en historia som inte är dålig och diskuteras livligt i hela landet. Och, som sagt, föranleder utbrott av vitt skilda slag.

Det räcker inte för Kadhammar som är på riktigt dåligt humör. Han följer upp med sölvesborgaren och gör vad han kan med det symboliska uttalandet som kom från de styrande politikerna. Där har man sagt att man inte skall prioritera utmanande konst vid inköp. Det har dock framkommit att det inte finns någon budget för inköp. Och om man ändå skulle få för sig att göra ett inköp menar Kadhammar att det skulle röra sig om ”älg vid en tjärn”. Tidigare regimer har sagt sig ha intresse att gynna lokala konstnärer via den lokala konstföreningen men ingen har bråkat om det.

Det är klart att vad vi har är kränkhetskulturen i dubbla upplagor. Även Kadhammar har råkat bli kränkt så till den grad att han i en vision frammanar den totala kränkningen vilket resulterar i att det mesta av äldre monument kan råka illa ut. Han har i alla fall rätt i att Sverige är extremt känsligt och att man inte har samma panik i Tyskland.

Även Konstfrämjandet i Värmland (VF) vill vara med i konstdebatten och sammanfattningsvis kan säga att de framlägger behovet av en konst med rätt värdegrund. ”Den väg som Sölvesborgs och andra kommuner nu stigit in på gör vårt öppna samhälle fattigare, mer inskränkt och odemokratiskt”, skriver man. Verkligen? Konst är alltid odemokratiskt eftersom något måste väljas och några skall vara de som väljer. Blir det rättvist, väljer man den bästa konsten? Och den bästa konsten i vilket avseende? Skall man prioritera eller nedprioritera samhällskritisk konst med rätt värdegrund? Eller välja från den stora mängden av mera ordinära konstnärer med lokal förankring? Eller vad?

Publicerat i debatt, om utställningar m m, politik | 5 kommentarer

2873: Det politiska dragspelet

Postat den 2019 21 oktober av Lars Vilks

Som det sägs i Expressen, svensk politik tycks helt kretsa kring Sverigedemokraterna. Trots alla ansträngningar har partiet fått de högsta opinionssiffror någonsin. Statsminister Löfven som länge svingat naziststämpeln i förhoppning om förintande slag torde snart vara mogen att visa sin verkligt starka sida, förhandlaren. Om inte det sker någon radikal strategiförändring kommer man att förlora ännu fler röster. Några andra större förändringar är inte att räkna med. Annie Lööf gör ett försök att hålla fast vid den gamla linjen med 80 000 vårdpersonal som invandringen skall förse landet med. Karnevalen fortsätter.

Publicerat i politik | 4 kommentarer