Ett av partierna i riksdagen har växt i opinionssiffrorna. Det skapar oro. Johan Hakelius skriver om fenomenet som bemöts med att det största problemet är inte eventuella problem utanför de politiska kannstöparna utan just att partiet finns (Expressen). Tänker man efter så har ändå kritikerna rätt. Om inte det partiet hade funnits att väljarna fått rösta på något av de andra partierna och därmed hade allt varit frid och fröjd. Det finns givetvis alltid missnöje men väljarna hade ändå fått vara nöjda eftersom de hade röstat på befintliga partier. Politiken är framför allt för politikerna och om de bara gör så lite som möjligt brukar det ordna sig. Jo, jag vet att man gjorde ett storskaligt experiment med det mångkulturella samhället. Visserligen drevs detta med Fake News men sådant går för sig (även om det sägs att det inte längre går för sig). Väljarna hade i varje fall röstat fram den storslagna idén.
Rätt intressant är Johan Lundbergs artikel om postkoloniala forskare som ömsom forskar och ömsom bedriver aktivism. Allt för den goda sakens skull. (Timbro)
Mitt skrivande på bloggen är för närvarande lite summariskt eftersom jag arbetar med ett större inlägg i en bok om terror och konst. Den handlar om hur konsten använder sig av ämnet terrorism och min del handlar om bildkonsten (den samtida och på elitnivå). Och opera, fast jag har bara funnit en sådan.
Först kommer Hakelius.
Sen kommer ingen, sen kommer ingen, sen kommer ingen. Enda läsvärda krönikören utanför affärssidorna.
Väljarkåren verkar misströsta angående det förutspådda kompetensregnet och all annan manna från himlen kopplat till detta. Däremot är det ingen tvekan om att Jimmie-moments står som spön i backen i folks vardag nuförtiden. Allt den sittande makten har kvar att erbjuda är social skam för de som överger den.
Först kommer sl.
Därefter kommer en rad andra nics.
Sist kommer…. Neuman?
Nej Grisen! ”Neuman luktar, Neuman luktar!”
Ja du vilks. Så öppenhjärtigt ställningstagande brukar du inte vara.
Det som står på spel är den liberala demokratin och dess dominans i efterkrigstiden. Att föra in dravel om mångkulturen som anledning till förfallet är historielöst (vilket du ju brukar vara). Nej, det är en ultrakonservativ motrevolution vi ser segla över världen. Uppbackad av oligarker och furstar. Om din gambit är att enda sättet du kommer bli ihågkommen som konstnär är genom att makten tillfaller de anti-liberala är din konst allt annat än altruistisk.
Varför dessa återkommande skrivningar om det ”politiska” från en man som enligt egen uppgift inte röstar.
Någon…?
Hur går det med din anmälan för sanktioner mot bloggen och dess skribenter, mohammad?
”Någon…?”
Man kommer inte undan politiken bara för att man inte röstar.
Och har man ett yttrandefrihetsprojekt, så är det väl självklart att man skall testa åtminstone några av de gränser som finns, men som bestämts av ingen alls.
Ja du pöbeln. Finns inga andra svar till våra klansamhällen och no-gozoner än mångkulturen.
Cede
Du kanske ska läsa på lite hur klansamhället har växt fram i Tyskland sedan 70-talet. Men du är ju oxå historielös…
Man får ha full förståelse för att de återstående furstarna i Andorra, Liechtenstein och Monaco inte har någon lust att hysa sociala experiment som Rosengård eller Rinkeby inom sina små geografiska områden, men har man verkligen musklerna att driva den nationalistiska vågen?
Konstnärens roll är främst att iaktta och estetisera. Röstare finns det nog av.
pöbeln,
Även Tyskland förstår att fokusera på nutid:
https://www.svd.se/tysk-polis-om-skrackvaldet-klaner-i-sverige-ocksa