I en tid när det mesta är komplicerat har det blivit tämligen vanligt med att välvilliga insatser omvandlas till motsatsen. Så gick det för en aktivistisk konstnär som ville få bukt med rasismen inom den italienska fotbollen. Även konsten, om den vill ge sig in på att göra världen bättre, får tänka i övertydlighet. (Hyperallergic)
Konstkritikern Frans Josef Petersson ägnar en del utrymme åt det konstnärliga geniet i en recension av Iris Smeds utställning på Bonniers konsthall (Kunstkritikk). Han menar att dagens unga konstnärer ser med misstänksamhet på det individuella förverkligandet. Hur han vet det framgår inte annat än att det är hans tolkning av den utställning han recenserar. Jag har svårt att tro det. Även om det finns konstnärer i grupper är de flesta enmansföretag och då får man hävda sin mening vilket också gäller den konstnär han recenserar.
Petersson passar på att rikta kritik mo idén om det
konstnärliga geniet. Naturligtvis inget nytt, detta fenomen har varit i
skottlinjen så länge att det är mer eller mindre utrotat. Tanken att konstnären
skulle vara en exceptionell varelse med ett inre och högre syfte har under läng
tid tagits på fullt allvar men blev nedmonterat under postmodernismen. Så lätt
kommer man inte undan eftersom risken är att konsten drabbas av en verklig
förlust och därför har geniets innebörd istället hamnat i konsten som fortsatt
blir ett högre tillstånd som skall förändra världen till det bättre om någon
blott var villig att lyssna.
Emellertid vill Petersson frammana ett demokratiskt geni:
Genier är alla konstnärer, ja egentligen alla människor. Detta utifrån att ”som
Giorgio Agamben har understrukit så betyder geni egentligen inte en
exceptionell person som höjer sig över andra människor. Begreppet kommer
tvärtom från det latinska begreppet för den skyddsande (genius) som alla bär
med sig från födseln.” Vad ”geni” ”egentligen” betyder är inte möjligt att tala
om eftersom begreppet har skiftat betydelse och dessutom betyder flera saker
samtidigt. Ett ords betydelse är den användarna ger det. Förmodligen är det
någon mytisk vänsterutopi som hägrar för Petersson som får ihop att konstnären
kanske menar att ”bryta med en patriarkal föreställning om geniet, för att
istället ersätta den med ett geni baserat på en utvidgat normalitet som rymmer
alla människor.”
Det här liksom till att få in det patriarkala även om man
vid det här laget inser att det har slutat betyda något genom galopperande inflation.
