Den alldeles oemotståndliga trenden med ”andra narrativer” (alltså i kontrast till den vita övermakten) har länge varit ett gnagande problem för konsthistorien. Det har kommit till Yael: ”Yale Is Eliminating Its Art History Survey Course Over Complaints That It Prioritizes a White, Western Canon Over Other Narratives” (artnet).
Det stora problemet är att hela världens narrativer skall vara med och då kvarstår frågan om vad ämnet egentligen handlar om. Konst i vår mening är en specialiserad verksamhet skapad av vita män från slutet av 1700-talet. I den meningen är konst inte detsamma som form eller bilder för vilket ändamål som helst. Men eftersom en strikt tillämpning av konst skulle utesluta resten av världen har konstvärlden öppnat sin stora institutionella famn. I den kan allt hamna som blir utnämnt till konst. Så kan alltså ske med allsköns narrativer. Man kan t o m hävda att de var konst innan de blev utnämnda eftersom det alltid går att säga att konstvärlden inte fattade det förrän nu.
Medan vi väntar på att denna modenyck skall blåsa över kan man konstatera att konstteorins narrativ har mer eller mindre försvunnit från konsten.
För övrig kan jag meddela att det blir några dagars uppehåll i skrivandet då jag kommer att befinna mig på en liten resa.
