2953: Den moderna satiren

Postat den 2020 25 februari av Lars Vilks

Satirprogram har blivit alltmer överflödiga. Genren fylls ständigt på med verkligt underhållande reality shows. Jag rekommenderar en sådan på SR med en ingående behandling om vilka ord som kan användas och inte användas. Här får vi bland annat veta att n-ordet enbart för utnyttjas när det skrivs privat i en dator eftersom man har kommit fram till att än så länge kan en dator inte kränkas. Ordet ”hora” går emellertid tills vidare för sig.

Inte mycket sämre är en variation på Sölvesborg. Ja, hur skall man få igång en kampanj för att denna, tidigare så obetydliga, ort skall gå land och rike runt? Helst utan kostnad. Reklamkuppen förbereds: ”Borde man inte göra något med menskonsten?” ”Definitivt och då i kombination med att ta ner prideflaggan.” ”Det kan inte slå fel, det blir en anstormning som kommer att spridas från krönikörer och kränkta kulturpersonligheter till tv-soffor.” ”Och vi kan alltid räkna med anstormande miljöpolitiker”. Patrik Lundbergs krönika visar vägen (Expressen).

Publicerat i politik | 14 kommentarer

2952: Snarare det än det.

Postat den 2020 22 februari av Lars Vilks

En väldig kalabalik blev det när SD ville låta riksdagen granska medierna. Medierna blev naturligtvis synnerligen aktiva och skrädde inte på orden, gått över en gräns, hot mot demokratin etc.  (Expressen, Expressen, Aftonbladet) Nå, själva saken är tämligen ointressant, den ledde självfallet inte till något och även om den hade gjort det hade inte heller det spelat någon roll. Det är ju bara så att högersidan har svagt mediestöd.

Som en del av opinionsbildningen är det intressantare. Genom mediernas utbrott kan SD peka på att det förhåller sig precis så som den har sagt. Plus den omfattande uppmärksamheten, alla talar om SD. Förmodligen är det opinionsmässigt fördelaktig för SD.

Men det är svårt att inte falla för saftiga lockbeten.

Publicerat i politik | 29 kommentarer

2951. Den konstnärliga frihetens bekymmer

Postat den 2020 21 februari av Lars Vilks

Som bekant, skall man få en uppfattning om var konstvärldens elitstyrkor befinner sig går man till det senaste numret av e-flux journal. Tydligen var det dags för redaktören och konstnären Anton Vidokle att lufta konstnärens oberoende i en text som han skrev 2012:

“An artist today aspires to a certain kind of sovereignty, to the freedom to work as one pleases. Unlike artists, say, before the French Revolution, who worked merely to satisfy a commission from the church or the aristocracy, or to serve public taste and critics, artists today understand themselves as being not only capable of deciding what kind of practice they want to have, what subject matter is important to them, what form it may take, and so forth; they also understand themselves as fundamentally free to follow their own personal interests or to respond to urgent events in the world around them. And this fundamental freedom is understood as a basic condition of any work of art, as the pillar that the content and form of any artwork rests upon.”

Det later fint men det är klart att det finns reservationer. Konstvärlden förutsätter en viss ideologiskt baserad värdegrund. Dessutom säger den här texten inget om kvalitet. Är det frågan om ett dåligt eller marginaliserat konstverk (vilket konstvärlden suveränt avgör) är det inte mycket vits med friheten. Lagen sätter också vissa gränser men är inte avgörande. Rätt hanterat kan konsten i de flesta fall klara sig väl vid lagbrott.

I dagarna har ett verk av Pyotr Pavlensky blivit mycket uppmärksammat, såväl i vanlig press som i konsttidskrifterna (Aftonbladet, Artnet). Pavlensky har kommit över en video som visar den franske borgmästarkandidaten Benjamin Griveaux masturberande. Det fick Griveux att dra tillbaka sin kandidatur. Visserligen kan detta verk sägas vara konst som påverkar samhället men priset är högt eftersom utöver den politiska handlingen är det svårt att finna någon estetik. Möjligen kan man tala om en negativ sådan eftersom det är bryter mot den allmänna moralen. Inte ens politiska motståndare skulle vilja genomföra en sådan åtgärd. Andra verk har också fått stor uppmärksamhet: Som sympatiyttring för Pussy Riot sydde han igen sin mun, han spikade fast sin pung på Röda Torget, satte eld på dörren till den ryska säkerhetstjänsten och har dessutom skurit av sig sin ena örsnibb. Det har kostat böter och fängelse och han har fått asyl i Frankrike. Någon stark position har han inte i konstvärlden, aktionerna är för bisarra. Det är inte troligt att den uppfattningen i någon väsentlig del kommer att förändras.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m, politik | 16 kommentarer