På spaning…..del 12: Det som blev kvar

De läsare som var med om förra spaningens bokstavliga sågning av världskonsten, skall nu få följa med i sökandet efter konst i den del som blev kvar, alltså världskonsten efter 1800. Ja, här skall det väl finnas gott om konst? Nja, det är lite si och så med den varan, underligt som det kan verka. Först tar vi en titt på Delacroix Dante och Vergilius från 1822.

Varför skulle den här bilden vara konst medan en Artemisia Gentileschi eller Rembrandt inte är det? Svaret är enkelt, den uppfattades som konst – i vår mening – av den tidens konstaktörer. Delacroix gör sålunda inte enbart en bild, han åstadkommer huvudsakligen ett konstverk. Och hur vet man det? Ja, det är samma norm som jag nämnde i det föregående avsnittet: Man känner det på sig. Emellertid är det dessutom så att konstnärerna gärna markerar att det är några extravagant med deras verk. Ett betydande konstverk är överskridande och demonstrerar välvilligt sin egenmäktighet. Den konvention som upprättades för denna aktivitet handlar om att överskrida normen för det estetiskt bekväma. Och därför ser vi att Delacroix bild är våldsam, frånstötande och medeltida. Ja, det imponerar inte värst på oss idag men vi kan konstatera att det var en annan sak på 1820-talet. Publiken vänjer sig och konstdoseringen tenderar därför med tiden att bli allt tydligare. Om vi betraktar Monet med sin Impression, soluppgång från 1873 är insatserna för estetisk nedbrytning av bilden väsentligen större.

Därmed har också den synliga konsthalten blivit större; de för den tiden irriterande färgfläckarna är ett tecken på att vi har med avancerad konst att göra. Så långt är allt gott och väl. Såväl Delacroix som Monet investerade inte förgäves utan framstår som hjältar och banbrytare i det konsthistoriska arkivet. Jag hoppas ni ser skillnaden mellan före 1800 och efter. I det senare var alltså alla med på saken. Eventuella protester (”det där har inte med konst att göra”) har paradoxalt nog bara pådrivande funktion. Protester är alltid välkomna som bekräftelse på att en konstnär är före sin tid.

Men precis här hänger sig systemet igen. Nog för att de inblandade är med på att det på 1800-talet finns den speciella konst som vi kallar för ”modern” (observera att konst som inte är ”modern” betyder att göra lite av varje och har inget med vårt ”konst” att göra), men hur är det ur vår synpunkt 2005? Ja, vem tror på konsten som man känner att den är konst? Det är för all del rätt många även om mera framträdande representanter för konstvärlden brukar uttala en skeptisk inställning och framhålla den institutionella konstteorin (”det som konstvärlden kallar för konst är konst”). Det senare betyder, och häng nu med för här blir det svårt, att precis det faktum att det som konstvärlden kallar för konst blir konst, för med sig att varken Delacroix eller Monets arbeten kan kallas för konstverk.

Kanske håller min konstspaning på att bli en smula tung även för en läsare med klar tanke. Jag skall därför i morgon utreda detaljera med all önskvärd pregnans.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.