På spaning….del 11: den mäktiga Världskonsten

Konsthistorien, den västerländska kanon över kulturens stordåd, lider en smula av att vara alltför ”hierarkisk” (detta ord bör man undvika, vi ser hur man drar till med det i varje tänkbart sammanhang). Nåväl, om man spanar efter konsten tycks den i förstone förekomma synnerligen rikligt i världskonsten. Vi ser skadade skulpturer från antiken, några stenskulpturer från Sydamerika, skytiskt silver, en madonna av Botticelli, några impressionistiska målningar av Claude Monet och, skyndar jag mig att tillägga, av Berthe Morisot, målningar av Michelangelo Caravaggio och Artemisia Gentileschi. Dessa saker är bara ett uns av en bråkdel av allt som samlats. Världskonsten är ett mäktigt verk – och ohanterligt. Om man, som jag, spanar efter konst, är jag också misstänksam och spörjer huruvida man kan vara säker på att världskonstens konst är konst. Ja, det är en bra fråga och den är dessutom lätt att svara på. Det finns ingen orsak att tro på allt som påstås och när det gäller konsten är visserligen konstvärlden överens om att världskonsten är konst (och då, ofrånkomligt, gäller det som en sanning i konstvärlden och även utanför), men inget hindrar att man påpekar att det sannolikt är helt galet. Systematiserade galenskaper är inte ovanliga. Och lita aldrig på konstvärlden, trots att dess åsikter gäller.

Någon konst i vår mening finns inte förrän mot slutet av 1700-talet eller snarast ett stycke in på 1800-talet. Hur man än letar går det inte att finna någon konst före denna tidpunkt. Det finns naturligtvis målade bilder och sådant, men först efter sekelskiftet 1800 blev de målade bilderna problematiska genom att de, utöver att vara målade bilder, blev ”konst”. När de blev konst blev de höga och andliga. Och hur vet man när något blir konst? Ja, det skall man känna på sig. Och sannerligen har man, med tanke på den voluminösa världskonsten, känt mycket på sig. Men nu har vi kommit till reduktionens tid, kan vi lättade utbrista, och det är bara att gå lös på de många utgivna skrifterna. Ett enkelt test visade att en världskonsten i ett band har ca 4 cm textsidor. Snittet vid avsågning av de icke relevanta delarna, alltså de som behandlar diverse objekt före 1800, går vid något över 3 cm, varför reduktionen utgör 75 % av en standardvolym.

Alltså är det bara att dra fram sågen och återställa konsten genom några snabba drag. En väsentlig del av ett ytterligare problem elimineras samtidigt. Feministerna har länge klagat på att det endast förekommer ett fåtal kvinnliga konstnärer i världskonsten. Även detta problem har med ett enkelt handgrepp blivit betydligt mindre. Men jag skall, kännande mitt ansvar i en stor och vägande fråga, återkomma i detta ämne.


Den enkla skissen visar boken Världskonsten. Strecket visar platsen där sågsnittet skall placeras. Den mindre delen av återstoden utgör konsten i världskonsten.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.