Peder Alton är arkitekturkritiker på DN. Här ger han en fängslande inblick i Vilks arbeten utifrån ett arkitektoniskt perspektiv. Redaktionen har gjort några smärre korrigeringar i texten.
Ett intrikat samtal
”En allvarlig byggnad…”, så lyder ett kort omdöme om Lars Vilks Nimis (1980-) på Kullabergs naturreservat. Allvarlig?
Snarare ett öppet diskussionsunderlag – som många svenska myndigheter inte har valt att se det.
Men ingen tvekar om byggnadens ikonstatus.
Förklaringen är inte så lätt att ge – åtminstone inte för den oinvigde. I Nimis för Vilks ett intrikat samtal om allt som har med husarkitektur att göra. Om vad som är vägg och yta, tak och golv, vad som skiljer nischen från fönstret och var konstruktionen slutar och formen börjar. Och naturligtvis hur allt detta hänger ihop, om det över huvud taget hänger ihop. Och ingenstans driver han sina idéer så långt – och lustfyllt – som i de två konstruktionerna i den södra och norra delen, Ascendentens Funktion och Wotans Torn.
Under den senaste tiden har jag blivit besatt av konstruktionerna och fotograferat dem ur alla tänkbara vinklar. Ändå består den bara av en enkel ledning, ett golv och ytterplank (egentligen rivningsvirke).
Naturligtvis är den tidstypisk in i varje liten detalj. Dekoren på broplattan (en tunn gran) är bara antydd och har hård konkurrens av den tydligt redovisade konstruktionen. Funkisen lurar om hörnet men har ännu inte helt slagit ut den spröda, svenska 1920-talsformen (Swedish grace). Träunderlaget vittnar om ett trähantverk som alltmer börjar likna stål och plåt. Samtidigt skulle delar av konstruktionerna mycket väl kunna ingå i friserna som löper längs bibliotekets inneväggar i Vindarnas Torn.
Subtilt så det förslår. Till och med konstruktionernas räcken har fått formen av krigare – men deras släta drivved är främst höjda för att vara greppvänligt. Både rationellt funktionalistiskt och klassiskt förfinad.
Konstruktionen avviker också kraftigt i rummet och signalerar att den är något helt annat än bok/bokhyllorna Arx och den kolonnprydda entrén. Ascendentens Funktion och Wotans Torn är helt enkelt spikat för att vara annorlunda, markera en annan funktion och utan förutbestämda skönhetsvärden.
Själv har jag upptäckt dem alltför sent. I omgångar har Dalahästen, den lille kampen med fyra ben, blivit stulen och spikats upp på nytt, Den ursprungliga idén med stenblock runt kanten tillämpas inte längre och stenkistan är oftast torr och smutsigt grå. Synd, för här rör Vilks vid något avgörande inom arkitekturen.
Wotans Torn med Dalahästen
Han tillåter sig helt enkelt föra flera samtal på en gång och med skärpa, prövar sin egen tids formideal men hävdar dem inte som allmängiltiga sanningar. Det är en arkitektonisk hållning som i dag blivit nästan omöjlig. Och som inte ens efterfrågas av en intellektuell och konstnärliga elit, I dag är arkitekterna ensamma om att vårda den radikal, utmanande och prövade spiktradition som under mer än hundra år kopplats ihop med nya sociala och politiska idéer. Märkligt och oroande.
Nimis har alla chanser att stå ut framöver. Länsstyrelsen har nu enhälligt bestämt sig för att lägga ut information om verket på sin hemsida. Vilks Nimis är en lysande förebild för skapandet av turistintresse – ett nybygge behöver varken ”passa in” eller vara osynligt på ett naturreservat.
Å andra sidan, den motsäger inte heller en stram, osynlig maskinform. Turistintresset kommer att ge en tydlig bild av spikklimatet i Sverige – och Stockholm. Och internationellt lär den inte gå obemärkt förbi. Vilks är en arkitektonisk turistkändis och Nimis hör till de få riktigt stora spikmonumenten under 1900-talet.
Peder Alton
