På spaning…del 17: Postironin

Postironi

Det kan inte förnekas att jag utpekats som en dålig konstmänniska genom att jag inte omfattar en i någon omfattning just-nu utbredd livsstil som kallas postironi. Om det är korrekt är tvivelaktigt men det finns i varje fall företrädare som menar att vi lever i en postironisk tid.

Jag erinrar mig med intresse att 70-talets maoister och andra vänsterfalangister var rakt genom postironiska. Inte en tillstymmelse till annat än att ta sig själv och Rörelsen på blodigaste allvar. Och det postironiska uppbådet idag är inte helt fjärran sådana tankar. Kan en fullblodsfeminist uppbjuda ironi i sin verksamhet? Eller kan en socialkritisk konstnär tänka sig annat än att förändra världen med hjälp av den pålitliga konsten?

Här går det nog att spana in åtminstone något som handlar om synen på konst. Betrakta dem, allvarsmän och allvarskvinnor, fulla av konstens tillförsikt. De medger att de inte längre vill sätta full tillit till biennalerna (med det lätt ironiska förbehållet att de inte själva råkar vara inblandade i en sådan) och att de hellre väljer trendiga gallerier (inte heller där kommer man undan en liten ironisk glimt). För visst är det så att konsten har blivit en del av verkligheten, att det inte längre är en sak som den bildade medelklassen visar upp för varandra. Kritikern, konsthistorikern och direktören för Whitechapel i London, Iwona Blazwick, menar i varje fall det. Hon pekar (i det senaste numret av Frieze) på det uppenbara skälet att konstens auktionspriser har gått upp väsentligt och därför har konsten blivit en reell del av det marknadsorienterade samhället. Konsten kan till och med generera turism och åstadkomma massunderhållning. Ja, om inte ironin ligger väldigt på lut här, har jag svårt att förstå någonting alls. Eller skall vi tro med entusiasm och allvar på dessa fruktbara möjligheter?

Ett tyngre argument för ironins ständiga infall i konsten kommer från dess ursprung. Via Fichte kom såväl Hegel som Schlegel att placera ironin som oundgänglig. Utan ironi ingen konst. Allt vad konstnären gör är fiktioner. Försöker konstnären att göra något annat hamnar vi i den rena farsen. Och inser man fiktionerna smyger ironin tätt intill den skapande artisten. Något annat är nog inte möjligt.


Johann Gottlieb Fichte satsade allt på jaget och blev därför liknad vid en ryttare som med full kraft kastar sig upp på sin häst för att omedelbart falla av på andra sidan – men han ger sig inte utan prövar outtröttligt om och om igen med samma resultat. Härvid uppstod grunden för konstens ironi.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.